Aftonbladet – 31 oktober 1842, sida 1

proviserad ömhetslåga, ur hvilka man kunde på förhand draga vexel på dessa framdeles blifvande artigheter, och till högsta möjliga pris bestämma hoppet om ett leende, en gynnande blick. Hennes salon;, som från denna dag icke orätt kunde Lknas vid en öfverrumplad stad, dit hvarje spektatör om aftonen trodde sig äga rätt att intränga som segrare, hennes salong återljudade a: allt hvad Neapel egde upphöjdt, alla ögonblickets storheter, alla ryktbarheter från det förflutna. Hon var en drottnirg, hvars hofmön täflade om en blick, en drottning, som bopean omgaf med vördpadsbetygelser, och som, öfverflyglad af hopen af beundrare, icke egde nog ljufva ord på sina läppar, än för att besvara dem alla, än för att tacka för ett råd ofta mer smickrande än ett beröm, och än för att stå emot de häftiga utgjutelserna från , dessa tillbedjare, hvilka Jikasom med våld sökte öppna hennes hjerta och dit mtränga genom de minst ädla förförelsemedel. Gubbar och ynglingar, abbesr, boudoirernes flitiga besökare och ädlingar, hofvets trappsopara, alla bugnade hon med dessa ord, hvari själen spelade bjertats ro!, och sedan omhägnande sig med sin retande likgiltighet, lemuade hon dem alla berusade af hennes skönhet, underkufvade af makten utaf ett älskvärdt snille. Hvarje dag följde festiviteter på nattens triumier. Men prydde för henne Neapel med ail dess prakt, man försköpade det så till sägande, för att göra bennes vistande der för henne mera bebaghgt, liksom för att innesluta bennei en trollcirkel, den bon icke skulle kunna öfverskrida. Då Benedetta var uttröttad vid dossa hedersbetygalser, uppleds