SÄNGERSKAN?). (Från Franskan.) Med följande dagen begynte för Benedetta detta en favoritartists lif, denna långa dröm,smyckad med all den lycksalighet, som hvarje dag underhåller, som hvarje afton skänker en ny berusning. Bravoropan på teatern hade genljudat i palatsen, och dess eko å:erskallåde i alla neapolitanares bufvuden och bjertan; hofvets guldsmidda uppvaktare, stadens dilettanti, alla med ett ord, betagnue af samma tjusningsmakt, plågade af samma smärta, stormade till för att beuadra den uppstigande stjernan, att heisa den nya morgonrodnaden, blott för att kunna sola sig i dess glans, blott för att offra åt den ett minne af sin kärlek. Hon var fri, hennes hjerta hade ieke alltid varit känslolöst, icke alltid slutet för ljufva intryck. Hon vaktade under ögonen ett minne af sin svaghet, en son, hvars födelse och namn var en hemlighet, såsom hennes lf. Men denna hemlighet föll sig förträffligt, den eggade passionen på samma gång den gjorde henne djerfvare. Också såg Benedetta för sina fötter dessa moln af beundrare, som göra sig till dragare för hvarje ryktbar qvianas triumfvagu, hvilken de först taga under koketter et af sin protektion, för att sedermera sjelfva blifva protegerade af ett namn som de bortföra såsom en eröfring. Också mot. tog hon, invecklade i blomsterbuketter eller dolda i vecken af de rikaste tyger, under broderiet på de mest dyrbara slöisr, tusen sonnetter, alla parfymerade af samma förklaringar, och nästan lika många kärleksbiljetter, totkande en im) Se A. B. Nr 248, 250 och 251.