Aftonbladet – 29 oktober 1842, sida 3

ord och artighater, hvarmed den ungdomlige gubben, för att trösta, öfverhopade henne. Andra tankar upptogo Benedetta. Det var hvarken stolthet öfver hennes triumf, eller berusning öfver bravoropen, — denna utmärkelse, som så på en gång följde på hennes obetydenhet, helsande henne, under de enhälligaste bifalsrop, med ett namn, som ännu måste utgörs en ära för de största artister. Det var icke dessa applådissemanger, icke detta förgädande, som i hennes: själ väckte det fattade beslutet. Det var detta papper, som hon.nu hade under sina ögon: det fanns uti detta tidningsblad några rader, som brutit den sista länk, hvarvid alla ett skakadt lifs förhoppningar syntes fastkedjade. Uti dessa rader hade den olyckliga iäst en dödsdom öfver sin kärlek, som hon aldrig anat i möjligheten: hon förstod att alla band vero brutna; att för heanes barn icke mera fanns en fader, för henne sjelf icke er make. : Hon märkte nu Metastasio, som med välvilliga öron betraktade hennes stumma smärta, hvars hemlighet han icke kände; och hon räck:2 honom med uttryck af innerlig erkänsla sin band. — Förlåt, gode meestro, sade hon, förlåt dessa minnen, egnade ett li, hvars bitterhet deninz afton utplånat. Ni känner samma sorg, af hvi!ken mitt hjerta förtärts; härefier skall ni glådjas af min glädje, ty denna dag öppnar för mig ett nytt lif. Det är er och Palestri jig har alt tacka härför; skulle jag icke göra er till nöjes ? Den gamle var alltför finkänslig att söka intränga i hennes hemlighet. Han tryckte endåst de åliriga lspparne på hennes mjuka fina hand och sade vid afckedet: — Adjö Diva! Måite edra drömmar blifv: lika ljufve som edra beundrares! (Forts. följer.)