Aftonbladet – 29 oktober 1842, sida 1

— Det måste ske, sade hon; den heliga jungfrun sörje för resten! Hon insvepte sig i en tät mantilj och lemnade i dyster beslutsamhet buset, tyst och obemärkt, liksom vore hon på väg att begå ett brott, och ställde sina skyndande steg till enkegrefvinnan Acquavivas palats. Efter kort värtan infördes bon till grefvinnan af en kammarfru, som genast derpå aflägsnade sig. Benedetta stod nu inför henne, som bon med en viss fruktan så ofta tänkt sig, inför sin svärmor, hvars bördsfåfänga hon med skäl förmodat skulle fiona sig uppbragt öfver den vanbördiga sorhustrun; detta första möte, som bon så ofta med en viss bäfvan tänkt på, var nu för handen, men Benedetta kände icke mer denna barnsliga fruktan, denna förödmjukande urderligsenhet, hon trott sig komma att erfara; omständigheterna hade höjt henne öfver aila konvenansens små fordrivgar: hon var icke längre den underlägsna, den bönfallande; hon var den handlande, den afgörande. — Exceilersa, sade hon, inför Gud och menniskor är jag er dotter och bär ert namn; er son är min laggifta make och hvad mer, han bar gjort mig till mor. Jag har nyss sett hovom; ban bar talat med mig om de sednast inträffade händelserna; han har gifvit mig de! af sin familjs projekter ... jag känner dem, excvellensa -.— Och ni vill kanhända sätta er deremot? — Jag vill ingenting annat, madame, än i edra händer återlemna den enda akt, som kan utgöra ett hinder för grefve Acquavivas nya giftermål. Jag har erbjudit bonom sjelf att tillintetgöra den, men han har visat sig nog stor att vägra detta, n0g ädel att genast vilja göra sin förening allmänt känd. Kanske skulle jag satt mig emot ett våld, men emot kärleken har jag ingen makt. Jag har beslutat öfverge denna