Aftonbladet – 29 oktober 1842, sida 1

hvarom jag aldrig bad, skulle framträda för verlden som verklig, laggift grefvinna Acquaviva? — Endast döden återstode mig! — Nå väl, min herre, lef då! Jag återlemnar i edra händer de anspråk, som ställa sig i vägn för er fd!a slägtings örskningar. Jag eger icke mer några vapen emot er; i Roms ögon, ( edra, i mina egna är jag bädaneter endast Benedetta, den älskarinna som ni värdigats hedra med glansen af er furstliga kärlek. — Jag vägrar att emottaga denra handiing. jag Vägrar det af hela min själl O, Benedetta. dia uppoffrande hängifvenhet har upplyst mig och vid dina knän, dem jag omattar, svär jag att aldrig lefva för någon annan än dig. — Då, don Josef, sade Bezedetia, under de hennes tårar stilla flödade, efter det är så, förlåter jag er all den smärta ni gjort mig; jag skell betrygga er lycka; men jag fordrar att ni på en dag lemnar Rom, att ri icke till någor vämner ett ord om vår förenivg. Lofva dettz heligt, men håll det bättre än ert fordna löfie, ty våra lif bero derpål! Försagd af det lugn hvarmed hon utialade dessa ord och betagen af den värdighet, som uttryckte sig i hennes stillnirg och hennes an!etsdrag, gaf prinsen detta löfte, under det han omslöt benne med sina armar och med kärlekslågande hänförelse vid deras sons vagga utropade: — Ja, min älskade, litom oss vara Jyckligs eiler olyckliga tillsammans! inom kort återkommer jag, för att aldrig mera skiljas ifrån dig! Derpå afligsnade han sig i en feberaktiz spän ning al glädje öfver sitt beslut, blandad med en viss Oro, som han förgäfves sökte qvälva, Benedettas Jugn upplöste sig, efter grefvens bortgång, i en ström af tårar, den vanliga afledaren för qvinnans känslor, i glädje som i sorg. Men hon tog sitt barn i sina armar, öfverhöljde det med smekningar, och återvann derunder inom kort mod och resignation. ck