åt benofvet att ä!ska och vara älskad. Ettståndigt solsken, icke ajbrutet af något moln, några stormar, hade förgyllt hennes lif; genom sin kärlek, sin sällbets prisma hade hon skådat serlden, och verlden hade synts henne så skön, ty öfveralt der hon visade sig hada hon blifvit helsad som festens drottning, öfverallt hade hona bhfvi hyllad så, som man i Rom hyllar beheaget ock skönheten hvarhelst de triffas. Det var ur dessa Jjufva fantasier hon vicktes af den dystra olycksbådande bektheten på Josefs pacna, då han inträdde. Det smärtssmma ut: trycket, som tydligt tolkade striden irom ban: bröst, gjorde henne ett ögonblick öfverraskad och bestört; hennes nästa rörelse var att kasta sig om hans hals och med dea ömmsste o:o efterfråga orsaken till hans sorg. — Jag läser, sade bon, en djup smärta i dina blickar, du behöfver tröst, du bar kommit til! mig att söka den, och deri har du gjort rätt, jag tackar dig derföre, min Josef. — Du är mycket god Benedetta, svarade han, men jag kommer icke för att be dig om tröst .. . . jag förtjenar den icke af dig. Du sjelf torde behöfva den, ty jox är i dag ett olycksbud; ty jag kommer med olyckan och vanäran öfver dig. — Heliga jungfru hvad säger du? Jag förstår dig icket?..... utbrast den unga flickan helt bestört. — Prins Acquaviva, min onkel, är död; han har uträmnt mig till sin uviversalarfvinge, med det vilkor, att jag gifter mig med hans enda efterlefvande detter...,. — Och ni kommer, don Josef, att utan förberedelse, utan omsvep återfordra det bjerta ni gifvit mig, den trobet ni inför altaret svurit mig ..0. är det inte så? O det är förfärligt ....en så kall grymhet bade jag aldrig väntat af er! — Benedetta beklaga mig i stället för alt! I vredgas, ty jag är myctet olycklig!