Aftonbladet – 28 oktober 1842, sida 3

NN nästan färdig att duka under för häftigheten af denna inre strid, sade hon, med det uttryck af ömhet, som endast en mor kan inlägga i sin ton: — Jag vet att du har en svår, en smärtsam pligt att uppfylla, och jag skulle icke ålagt dig den, så vida icke omtankan för din framtid giort mig det till en helig skyldighet. Jag byser ingen ovilja motBenedeita, tvertom känner jag mig dragen af någon oförklarlig rörelse till denna Circe, om hvars behag och ovanliga talanger alla tala. Vill du att jag i ditt ställe skall. söka henne, att jag skall bönfalla hos henne i hela slägtens namn, att jag på mina knän skallbedja henne att bryta denna förening? Då Josef ännu alltid teg, fortfor bon: — Nå väl, i fall du tror att mina böner skulle vara förgäfves, så låt os3 för denna ömtåliga sak vända oss till din onkel, kardinal Anfossi, vår herrskares, påfvens vän och högra hand; ett ord af honom kunde kanske uträtta mer, än alla våra böner och, trots hans ov2enli;a dygd, tror jag ban skulle bistå oss, ty han är ändå med själ och hjerta sin slägt benägen. — Nej, min mor! utropade Josef, liksom uppvaknande ur en djup dvala, nej, det skall ni inte. Det är jag, som bragt Benedetta till den afgrund af olycka, på hvars brädd hon mnu står; ty det :var jag, som, emot hennes vilje, förmådde henne till denna förening. Hon var klokare än jag; bon sträfrade emot i det längsta, ty hon föresåg följdern2, och det var endast hennes kärlek till mig, som förmådde henne till detta steg. Mig tillbör det således, att söka vinna hennes bifall till en skiljsmessa; men endast beanes frivilliga bifall kan lemna mig i frihet att disponera öfver min hand: utom detta är jag och förblifver hennes make inför Gud; ty det Gud sammanfogat, kunna menniskor icke åtskilja! iPAarte föliar Y