känslan af sin lycka, men ägnu mer genom det sryende hoppet att blifva mor, det var icke allenast för hennes skull, som grefven hyste en d7bk ärelystnad. Han älskade hence alitid lika eldigt som första dagen af deras förening, som då nan för hennes fötter, skälfvande af kärlek, stolthet, men framför allt af ett obegripligt behof att förvärfva sig sina franska mästares aktning, föreslog henne detta äktenskap som hon afslog, det ta äktenskap som hon slutligen antög endast med löftet om ovilkorlig hemlighet under et: år... Men det var just denna tystnad som mest plågade honor... han ville vara befriad derifrån för hvad pris som helst; han räknade otåligt dagarne och timmarne som återstodo. Ensam med Benedetta eller i stora verlden, omgifven af de illusioner som fästade sig vid hans namn, den anstrykning af exentricit han vatat gifva sig, förföljdes han alltid af samma tanke; ty öfser allt tyckte han sig ega rätt att vara ohk andra menniskor. Hans förbindelse med Benedetta dröjde ieke att bli bekant. Benedetta blef hans eröfring: makan passerade för hans älskarinna. Han visade henne på Corso; han promenerade med benne till alla villor, gaf henne plats vid si sida på spektaklerna, visade henne för alla sica vänner, och än genom beräknad indiskretion, än genom en komprometterande tystnad Jät han framskymta en hemlighet, hvaraf hela skammen föll på Benedetta. Hemligheten var till hal!s yppad. Ruffo och Bertini hade redan gerxom trängt den och, stödjande sig på Acquavivas karakter och utlåtande, hyste de intet vidare tvivel, då en oförsedd händelse tvingade honom at: taga eit afgörande steg. Prins Aquaviva, chefen för familjen, dog, ler:nande åt Josef sina omätliga egendomar och ava sina titlar, med det enda vilkor blott, att den nye prinsen skulle gifta sig med en dotter til: den sflidne, enda frukten af hans äktenskap