Aftonbladet – 28 oktober 1842, sida 1

j Det är endast en skatt jag: åtrår; för den skulle jag offrat fädernesland, ära, Jycka: du skänker mig denna skatt med så mycken hängifvenhet, med en så frimodig öppenhet, att jag, i trots af alla bördsfördomar, känner mig fri att disponera öfver min hand, fri att råda öfver mitt bjerts, min tro; och denna tro hembjuder jag dig nu inför Gud, redan innan jag inför hans tjenare och altaret afligger min högtidliga ed derpå. Benedetta afhörde hans eldiga förklaring med en uppvallning af stolthet och sjelfkänsla. Hvarje ord gick djupt i hennes bjerta. Men oaktadt sin oskuld och oerfarenhet var hon likväl den första att fatta hvad ett sådant band förr eller sednare skulle kosta den hon älskade, och hon ville icke emottaga detta offer. i — Jag är ännu mycket ung och cbekant med verlden, svarade hon; men det är någonting inom mig, som säger mig ätt, för att vara älskad af er, behölver jag icke vara er maka. Det gifves gränser, man icke bör öfverstiga, fördomar, man bör vörda.: Ni är förnäm; ni tillhör en hög familj; ni är grefve och blir prins en gång; edra förfäder hafva varit bekläddåa med dena pifliga kronan; ännu har ni slägtingar, hvilka bära kyrkans purpur; denna förening skulle blifva för dem en vanära, och förr eller sednare kanhända en orsak till sorg för: er, till samvetsqval för mig. — Hvad frågar jag efter familj och slägtingar? Jag känner mig äga nog kraft att bryta dessa band, för att få tillhöra dig, nog styrka att slå ned dessa hinder. Jeg har sett verlden; genom umgänge med vise af alla länder har jag lärt trotsa onaturliga lagar, som störa samhällets