Aftonbladet – 28 oktober 1842, sida 1

som endast ett sydländskt naturbarn är istånd att uttrycka, ni har tillåtit mig att tala med er utan förställning, att enkelt och uppriktigt uttrycka allt hvad som föregår i min själ, i mitt hjerta. Erkänslan, sade ni, är icke nog ersättning för den ömhet, som den stackars Benedetta ingifvit er. Nå väl, jag skall bekänna: nu tror jag mig kunna erbjuda er kärlek, och, om jag vågar säga er allt, tillade hon, i det hon betäckte hans händer med kyssar, jag älskar er, som ni förtjenar att älskas. ö Ena hel framtid af lyeksalighet hade i dessa med magisk kraft verkande ord öppnat sig för Josef. Darrande af glädje, tryckte han till sitt bröst denna älskade varelse, hvars renay energiska passion hade något på en gång så blygsamt och så berusande. Hennes kärlek hade gifvit ny styrka åt hans; bjertat vidgade sig i hans bröst och, öfvervåldigad af en sällhetskänsla, hvilken liksom förvandlade hela hans varelse till något förut obekant, nedsjönk han för den-unga flickans fötter: i — Benedetta, utropade han, P:fferari på bergen hafva sagt: Du skall bli !ycklig; det är ett tyckonamn ,vi: gifva dig; Pifferari bedrogo sig icke. Du skall bli lycklig! det är mig uppdraget att verkställa ödets beslut, mig, din make; ty ännu känner du ej allt hvad j2g vill göra, för att i en och samma kärlek förena begges våra lif. Jag är rik, ung, mäktig, hedrad: nå väll för dina fötter nedlägger jag allt: jag öfverlåter åt dig allt, för att åter erhålla det af dig tillbaka, att du må skänka mig det åter med ditt hjerta, med din hand, med dia kärlek. Verldens ära och höghet hbehöfver jag ej mer.