Aftonbladet – 27 oktober 1842, sida 3

tacksamhetskänsla var utan gräns och stegrades ständigt af tvånget att bära den inom hennes bröst, att icke få uttala den, så att hon, vid underrättelsen om don Josefs återkomst, råkade i en hänförelse, som närmade sig till yra. Bland de första besök, don Josef emottog vid sin hemkomst, var Palestris. Med oförställd glädje omfamnade den liflige, något till åren komne tonsättaren sin unge vän, frågade honom som hastigast efter nyheterna inom konstens verld, hvarom don Josef likväl icke kunde lemnz2 så väl reda, som om de inom politikens, och öfvergick derefter genast till ett entusiastiskt loftal öfver don Josefs pupill, öfver hennes skönhet och framsieg. Detta ämne, hvaråt den unge grefven hittills lemnat så obetydlig uppmärksamhet, började nu, då han saknade sina resors förströelser, att intressera honom. Han afbörde med nöje den förtjuste maestrons beskrifning på hennes utseende, hennes spel och hennes sång, och sedan ban klädt sig, och begge vännerna intagit sitt chokolad på ett af de briljantaste cassinos, föreslog han Palestri att göra sig sällskap till pensionen, der han lemnat den lilla gatsångerskap från Corso. Det, vore fåfängt att försöka skildra den öfverraskning, bvaraf han intogs vid åsynen afsin unga pupill. Annu vid sitt inträde i buset bade han: icke kunnat skilja sig ifrån föreställningen af den nästan halfoakna tiggareflickan, eller den lilla, näpna, halfturkiska ungen, han här lemrat; och nu stod framför honom, radnande till tinningarna af blygsamhet, skälfvande af glädjens