Aftonbladet – 27 oktober 1842, sida 1

SÅNGERSKAN. (Från Franskan.) Grefve Josef Acquaviva var sista ättlingen j rak nedstigande led från en af Roms äldsta och mäktigaste familjer. Son till en yngre broder, den sflidne grefve Sebastiano Acquaviva, hade han vid sin farbroders, den gamle prinsen Acquavivas, död att vänta sig, tillika med prinstieln, de stora familjgodsen, hvilka i årlig afkastning lemnade lika mycket som ett furstendöme. Till dessa förmåner hade lyckan önnu ytterligare slösat på hoscom såväl ett intagande yttre, som ovanliga naturanlag, hvilaa, om de blifvit rätt odlade från början och erhållit en omsorgsfull riktning, skulle tillskyndat sin egare utmärkelsen af ett aktadt, om icke stort, nama inom vetenskapen eller statslifvet, Don Josefs uppfostran var dock lika litet, som andra dylika lyckans gunstlingars, egnad att utveckla alla de goda frön, som voro nedlagda hos bonom. Hans moder, enkegrefvinnan Acquaviva, ett fruntimmer af mycken fiae:s och takt, saknade likväl skarpsinnighet nog, att inse tidehvarfveis förökade fordringar på grundlighet och kunskaper, äfven hos dem, hvilka genom förhållanden, som ännu qvarstå från feodaltiden, redan från vaggan äro bestärada till de förnämsta värdigheter i staten. Van att bedöma sakersa ur samma sypunkt, som de ännu skådades vid medlet af det förflutna seklet, — den td på hvilken hon sjelf biomstrat, och genom sin skönhet en väldigt herrskat inom dea siora veriden, — såg hon i sin sons Sryende anlag redan talanger, som endast behöfde tid på sig för att mogna; och vid