Aftonbladet – 27 oktober 1842, sida 1

grefve Josefs trettonde år afskedades således bans guvernör, en professor från Bologna, hvars största lärdom dock bestod uti konsten att ställa sig in hos grefvinnan, att smidigt kunna skicka sig i salongen och aldrig gäspa vid ett parti quadrille eller en dubbelpatiens med grefvinnan, aldrig, glömma hennes schal då han fick göra henne och den unga grefven sällskap under någon promenad i parken o. s. v. Att fäkta, rida med mera dylikt, som ännu utgör vilkoret för förnäma barns uppfostran, blef från denna tid grefve Josefs egentliga sysselsättniog, och genom den societet enkegrefvinnan samiade hos sig, lärde han snart antaga eit sätt att vara och en svffisans, som gjorde att man skulle trott honom flere år äldre än han egentligen var. Det egentliga hvarför don Josef hade att tacka sin guvernör, var, att han fullkomligt kände och med ledighet kunde uttrycka sig på fransyska språket. Detta språk hade wäl iche blifvit societetsspråket i Italien, då Italienaren, vare sig af sann känsla för det sköna eiter af tycke för det vekliga och mjuka, alltid föredragit sit välljudande språk framför barbarernas bortom bergen;, men det gällde alitid såsom tecken till god uppfostran, att känna äfven franska språket, helst man ölverallt träfsde utmärkte resande Fransmän, och encyklopedisternas åsigter äfven begynt innästia sig på Cesarernas jord, ja, att sprida sin smitta till sjelfva Hans Helighets arflinder, uch derax skrifter således anträffades och lästes öfverallt, Bland en hop exalterade unge män — och exaltation utgjorde, i parenthes sagdt, ett hufvud