Aftonbladet – 26 oktober 1842, sida 3

nimma och höra det som komma skulle! Jag sjelf kände i strålarne af dessa flammande ögon, denna väntansfulla bjertkiappning, andragandet a en stor genius, den der med dristig: finger afmäter gränsen för sin konst i vår tidsålder! I London, denna maschinernes store verlds:stad, eller i Hamburg, detta: Europeiska handelskontor, är det karakteristiskt, att höra Liszt för första gången. Då svara tid och ställe till hvarandra, och i Hamburg skulle jag höra honom. Vår tidsålder är icke längre fantasiens och känslans, den är förståndets. Den teckniska firdigheten i hvarje konst och i hvarje handtering är nu ett allmänt beting för dess utöfvande; språken äro blefne så utvecklade och upparbetade, al! det nästan fordras att skrifva med mstils, och att kunna sätta sina tankar på vers, då för ett balft århundrade redan sådant endast tillkom sannskyldige poeter; i hvarje stor -stad finner mar dussintals folk, som exequera musik med en så dan färdigbet, att de för tjuge år sedan kunde bafva låtit höra sig som rigtiga virtuoser: All teckniskt så väl som det andliga är i vår tid : sin högsta utveckling, vår tid erhåller härvid er viss flykt, till och med i de döda massorna. Ox våra verlds-genier icke äro blott mode-skumme! af denna brytning i vår tidsutveckling, utan äkta andar, måste de kunna utbärda den kritiska sönderdelningen och bäfva sig högt öfver de! tillfälligs; de måste, hvar och en på sin andli ga plats, icke blott uppfylla den, utan ock gif va något mera! de måste som koralldjuret läggs bvarf på hvarf kring kunskapens träd, att detta allt mer och mer förstoras, annars är dera: verksamhet ingen! I den musikaliska verlder har vår tid tvenne pianofurstar, som på detR sätt uppfylla sin plats, det är Thalberg och iszt. Som ett elektriskt slag gick det genom saler då Liszt trädde in; de flesta af damerna steg upp, det var som om en solglans spridt sig öf.