bannstråle ut från det; .det är Tycho Brahes dagar, säga de. Dansken gråter i främmande land vid Tyehos graf, vredgas öfver en obillig tidsålder: cDanmark, du har bjerter i din sköld, haft det också i ditt bröstls — Stilla, son af en yngre slägt! kanske du sjelf, om du lefvat på denna tid, skulle, som de andre, hafva misskänt honom, hans storhet skulle måhända hafva upprördt din fåfängas grummel, och du gjutit det i hans lifs bägare! Slägt liknar slägt, deruti uppenbarar sig slägtskapet. En solstråle faller på grafstenen, måhända ock en tår! — menigheten mumlar sitt händöende, smärtsamma; ubed för 03s!3 LISZT. (Ur ramma arbete.) Det var i Hamburg i hotellet: Stadt London. Liszt gäl konsert! Salen var inom några ögonbliek proppfull, jag kom för sent. men fick dock en af de: bästa platserna tätt vid tribunen der pianot stod, ty man skaffade mig dit opp genona en baktrappa. Liszt är en af kungarne i tonernas rike, och till bonom förde mig mitt sällskap, som sagdt är, förmedelst en baktrappa, det blyges jag icke att erkänna. Salen, ja sjelfva sidorummen strålade af ljus, guldkedjor och diamanter! icke långt ifrån stället der jag stod, låg en judflicka i en soff., hon var fet och utpyntad och liknade en hvalrozs med solfjäder. Solida Hamburger-köpmän stodo uppmurada på hvarandra, som vore det en vigtig börssak, som skulle afhandlas; det satt ett leende vid munnen, som hade de redan köpt papper och vunnit otroligt. Den mythologiske Orpheus kunde med stt spel sätta stenar och trän i rörelse, den nye Orpheus-Liszt hade redan på förhand genom sitt spel elektriserat dem; ryktet hade med sin mäktiga röst öppnat ögon och öron på folket, så att det redan tycktes för