Aftonbladet – 26 oktober 1842, sida 1

VAN SEMARAD MATRSRMER fört tt r0 8 0 ON eller civile embetsmän, bhvartill militärer nu gjort sig skyldige. Vi hafve blott tillagt, att rätta tiden för ett säkert omdöme om saken först synes; vara inne, när den förevarit hos domstolen, der vittnena höras nå ed. HOFMANS-LITTERATUR OCH GESÄLLLITTERATUR. Svenska Biet har i ett par af sina sednaste numror innebållit en med passande annotationer försedd insänd, öfversättning af åt-killiga godbitar ur en artikel af den franska förfättaren Lerminier, hvilken från början til slut går ut på att visa det icke biott otillbörliga, men samhällshotande i de symptomer, hvilka på sednaste tiden visat sig i Frankrike, al en litteratur, skrifven icke bott för arbetarne, utan af sådane, en, såsom Biet förnämt uttrycker sig, uppspirande gesäll-litteratur. Hvad till en början beträffar den nämnde herr Lerminier, hvilken Biet kallar en frejdad man; känner verlden icke egentligen något annat om hans fred, än att han för några år sedan med mycken clat gick öfver till de devouerades parti, hvarför han i egenskap af professor vid en af de parisiska högskolorne led mycken förargelse och smälek utaf sitt auditorium, samt att han sedan dess blindt fåktat för absolutismen, genom alt i ett slags förlviflan kasta sig öfver och söka förkättra allt, både likt ock olikt, hvad som i minsta mån eger samband med den nyare tidens sträfvanden och ider. Den ifrågavarande artikeln är intet annat än ett af hans vanliga sofistiska, falska och verkligen i boitea mer än skäligt inskränkta räisonnemanger, och det var deriör också konseqvent nog af Svenska Biet ait upptaga den som ett godt fynd och försöka derpå koka en soppa i sin smak. Herr Lermiaier harsbehagat fästa sig vid ett par helt färska exempel at arbeten, författade utaf fransyska ouvrierer; det är en liten samling poesies sociales des ouvriers, af en skomakare, en politisk skrift de Fetat des ouvriers etc.s af en sättare, och en två, tre dertill, och han har deraf tagit sig anledaing till en känsloförhäfveise, en deklamatorisk straffpredikan mot tidehvarfveis demoralisation och allmänna förderf, egnad att ordentligt skräma slag på en hop beskedligt folk. Hvad se vi bär, — så yttrar sig hans profetiska bifvan, — annat än en alldeles egen ktass af nnoraliska sjukdomar, hvilka, utan att i vår tid vara py2, dock aldrig förut haft en så vådlig karakter? PDe nyitiga värfven, de allvarliga mödorna mista allt det, som en dåraktig litterär ärelystnad uppslukar!s Högmodets djetvul har kommit att klappa äfven på fabriksoch handtverksarbetarnes dörr; med den onda gästen (författare!usten,) hafva följt frätande bekymmer, smärta och oro;, pfarväl nu med hjertats enfald, farväl med själens lugn!s Framför allt farväl, — herr Lerminier har väl icke uttryckligen sagt det, men han menar det utan tvifvel, — med våra lackerade stöflar, våra fina rockar, våra präktiga landåer, våra eleganta möbler! Iagen skall kantänka längre vilja sy, snickra, polera och måla, och aristokratien med alla sina pengar sitter der då, bäst som det är, utan en hel tråd på kropper, så vida den icke vill beqväma sig att i högstegen person gripa till den plebeiska nålen eller prylen! Det är ju förfärande, det är higmelsskriande,. det är gudlöst, man kan icke uttala huru ohyggligt detta är och tillisa hur hotande det ser ut för bättre folk! Litom oss trankilisera herr Lerminier, Svenska Biet och dess insindare! Denna litteratur, som de ifrån samhbä!lets myskerade höjder, från bofverldens förnäma parnass så fnysande benämna en pgesälle-litteratur, behöfver visserligen icke göra de mera bild:de, klasserna några sömnlösa nätter. Arbetet, det materiella, handgripliga arbetet skall icke blifva bannlyst från idoghetens gamla hyddor, derför att en sättare roar sig med att göra litet vers eller en skomare med att utkasta några verldsförbättringsplaner. Det skall det mindre än någonsin i våra dagar, af det enkla skäl, att just denna samma vår tid, enligt hvad hvarken herr Lerminier eller Svenska Biet borde ignorera, mer än hvarje annan bemödat, och bemöda sig stundligen, om att predika arbetets ära, att ingifva arbetaren kärlek och intresse för sitt yrke, att göra honom stolt deröfver, såsom den säkraste grunden för sann sjelfständighet och frihet. Aldrig hafva tillförene så många medborgarkronor blifvit tilldelade arbetets söner, som af vår tids liberala sympatier, aldrig hafva samhällenas nytfiga män pjutit Mera tacksamhet, aldrig slöjdernas värde och betydelse för staternas och hela menniskoslägtets utveckling blifvit mera sannpt uppfattad: . vet stöter skäligen mycket på det löjliga, att vilja kasta skulden för några exempel af misslyckade författare inom de lägre klasserna, på tidehvarfvets sträfvanden för dessa samma klassers allmännare upplysning. Ett är att söka göra arbetaren till en bildad och tänkande varelse en värdig medborgare, att förädla hans skapiynnen, att lyfta honom från kategorien af ett slags Mschin med händer och fötter, till den af en sann mensklighet; eff annat är att vilja par foree göra honom till politisk skribler, eller til en ex!ravagant poetaster; och om den nya tiden verkligen vill det förra, måtta deraf icke följa, alt den äfven med detsamma vill det sednare, Art Sfuaon föll avamMNnRAl ; nALtk en snNnillrvik ach