då end LÄR VIVER BIIOTLUSEUEIIS JUAvEe — Enligt hvad en annons tillkännagifver, fin. ner man, att den periodiska pressens verksamhe! kommer att ökas med en ny tidning i Hudiks. vall. ETT ORD MED AFSEENDE PÅ DEN ANNALKANPE VINTERN. Oaktadt temperaturen under loppet af denn: månad hållit sig temligen mild, piminna oss dock almanachan och de hastigt mörknande aftnarna, att Noversber, den första vintermånaden och den kalla årstiden snart äre inne. Ångfartygen, det ena efter det andra, annonsera sina sista resor för i år; höstmarknaden lider til slut; hushållen hafva till en stor del verkställt sina höstuppköp; mattorna påläggas och de dubbla fönstren insättas i våningarna; med ett ord, hvem som det kan, upplägger sina förråder och bereder sig att inom varma och välförsedda bo: ningar förskansa sig mot den annalkande vintern Vid en sådan tidpunkt, då hvar ech en af de mera bemedlade tänker för det kommande halfva året på sig och de sina, tage vi oss friheten vädja till det känslofuila deltagande, som är ett hufvuddrag uti det Svenska lynnet, om man icke tänkt alltför litet på lindrande af vira fattigare likars beklagansvärda belägenhet, och om icke något mera, än hvad hittills skett, kunde göras för dem. Vi mena härmed icke egentligen den stora mängd af miadre bemedlade, som, fastän med mycken omtanka och svåra bekymmer och under förknappning i lefnadssättet, likväl kunna erhålla någon arbetsförijens! och dermed draga sig fram till dess solen iter nästkommande vår skönker lif och värma åt naturen. Ty desse höra ännu icke till de olyckligaste i samhället. Men det gifves en annan klass, som icke blott är ur stånd att upplägga något förråd, utan äfven saknar uppehället för dagen; som icke allenast måste umbära öfverplagg, utan äfven det nödvändigaste för att skyla sig; som med en hungrande mage och förfrusna lemmar förgäfves söker efter arbetsförtjenst, emedan sjelfva deras uselhet afskräeker ifrån deras mottagande, eller som i tysthet svälta och sucka till Gud, att han förbarmande måtte sända dem någon bjelp eller befria dem från ett lif, som för dem endast öppnar utsigten åt en oöfverskådlig jemmerdal af smärta och försakelser. Det är dessa öfvergifma hustrur eller enkor som hafva flera små barn att försörja, medan de ofta af svält och sjuklighet blifvit oförmögna att arbeta för dem; och det är dessa halnakna eller trasiga uslingar. som om sommaren söka sig hus i buskarne på Djurgården och om vintern stundom träffas inkrupna under någon af broarna, der de sökt sig ett nattskydd emöot yrvädret, då de icke hafva något mot kölden: dessa, som man stundom ännu under Oktoberdagarne ser barfotade på g3 torna,, med bieknad hy och skallrande tänder. och af hvilka en: eller annan emellanåt någor morgon träffas död förgången af elände, på däc ket af något fartyg eller i någon portgång. Det är för dessa klasser af hufvudstadens in vånare, för desse fullkomligt nödställde, för desst hjelplöse, för desse i ordets egentliga bemärkels försvarslöse, som samhället synes vara skyldig att påtänka något medel till lindring af dera; belägenhet, och något medel af mera varaktig art än en tillfällig allmosa. Det kan visserliger med skäl invändas, om man undantager enkorn: med de små värnlösa barnen, att många, kanskt de fleste öfriga ibland dem, sjelfve äro orsaket till sitt äde genom föregående lättsinnighet, ge nom lättja, genom begifvenhet på starka dryc ker, kanske äfven genom begångna brott. Derfö re må: det också gerna medgifvas, att samhälle ingenting skulle förlora på att vara alldele befriadt ifrån dem. Men utom det, att sådant m icke kan ske, återstår i alla fall en sak, son talar till deras fördel, och denna omständighe är att de äro menniskor. Vi veta ganska väl at många finnas, som hysa den öfvertygelsen, at Stoekholms invånare redan måste vidkänneas gan ska stora utgifter i och för sina fattiga, och det OO OO OEEXXXXOEEOOOOOOOOOOOEOREROEOEOEESOEOEREREREEEE————