Bäste Girolamo! Det är mig. omöjligt, att lingre förtiga min kärlek tillier. Jagsväntar er denna natt i mitt rum, under den bal, som min tförhatlige man ämnar gifva. Dröj icke:att uppfylla min. bön: jag väl, jag måste tala: måd jer. Fill döden er 9 Elvira. Innerligi-glad, men lika förvånad, stirrade Girolamo; på papperet, som han mekaniskt hopkramade i sin hand. Elvira. ville mottaga honom hos sig! Elvira ville .;.. mer nej, hon, som egnat sitt lif; åt dygden, hon, som i åratal med: englalikt tålamod: fördragit em tyranns råa svarisjuka och nycker — hon kunde, tråmpande sin pligt under fötterna, lyssna till en bland passionens ingifvelserl...., Och: likväl var. det Elviras stil, utan allt tvifvelz kärleken hade böjt bennes fasthet, och: Girolamo var den lycEligaste bland dödlige! — Han beslöt att följande natt, intränga i Blviras rum. ; Samma morgon såg man den jårde Bellonzonis unga, sköna maka, klädd:!ien präktig morgondrägt, lemna; fritt lopp åt sin smärta. Hon begagnade den förmenta: ensamheten i sitt rum; för att med tårar fukta ide kedjor, ;som bundo henne vid den känsiolösaste och skändåligaste man. Men i Venedig voro tårar förbrytelser; i Venedig fanns ensamhet.ej på något annatstilie än:i grafven.. Den olyckliga var.belyssnad! Grefve Bellonzoni inträdde, med hat,.raseri och svartsjuka. målade i sitt ansigte, plötsligt i Elvira: rum. Ni har gråtit, signorans, sade han: vredgad. — Tårar äro iu en olyckligs enda tröst, herr grefve, missunnar ni mig äfven dem? var Elviras svar. Ni har sberöfvat mig allt: lugn, frihst, lycka; beröfva mig åtminstone icke det