Aftonbladet – 24 oktober 1842, sida 3

Men pröfaingen led till slut; Sofia låg, understödd af kuddar, lifslågan flämtade allt svagare och svagare; hennes hår var ännu långt, men mörkare till färgen, en förändring, som de inblandade hvita lockarne gjorde ännu mer märkbar. Hon var mager ända till genomskinlighet, men de fina ansigtsdragen bibehöllo spår af fordom skönhet, och de stora blå ögonen voro blida såsom en dufvas, och såsom en andes klara. Men den döende furstinnan var orolig och ängslig, hon blickade matt omkring sig efter någon som icke var der. I anseende till prinsessans fara hade Mimmi måst lemna slottet, för att bringa ett bref från Sofia till hennes gemål, som nu var konung af England. Han hade nyss beträdt sina kurfurstedömen, och skulle passera slottet ganska nära. Mimmi väntade honom vid ett värdshus, der han skulle byta om hästar. Qvällen målade skyn med sina purpurfärger, då han anlände. Man börde vaktens hästtraf, rasslet af vagnshjuten, och bland dam och skräll och rop stannade den kungliga kavalkaden framför värdshusets dörr. Monarken befallde ett ljus, hvilket värdshusdottren för ett guldmynt tillät Mimmi frambära. Hon höll ljuset och lemnade med deisamma eit bref. Pipan föll ur kungens hand — han kände den skriften. Je me Meurs,, ropade han, och sjörk tillbaka mot vagnsdörren. Den oreda, som konungens plötsliga illamående uppväckte bland sviten, ilemnade Mimmi tillfälle att obemärkt draga sig undan, men hon såg, att döden bredt sin skugga öfver konungens