Aftonbladet – 24 oktober 1842, sida 2

Gud välsigne dig!, utropade hon och förde honom utom portalen. Lingsamt steg han till höst — tuvgt slötos jernportarne efter honom. Åter,, sade prinsessan, nåterigen är jag allena. Icke allena, min älskade maimoder,, sade ett qvinligt väsen knäböjande vid hennes fötter. Långa år har jag vaktat vid dessa portar, inom hvilka jag först i dag fått komma., Svårligen kunde Sofis, i denna bleta, föråldrade qvinna, igenkönna den en gång ungdomliga fagra Mimmi. IV. Sommarsolens sista strålar upplyste fördjupningarne i den gamla dystra kammaren; ett guldfirgadt töcken tycktes simma i dan dunkla luften, och sväfva in genom gardinerne kring den gröna sammetsbädden. Broderierna hade längesen förbleknat, och de svarta plymerne om viftade öfverst på sängstolparne, blefvo med hvarje år allt mera Jika de prydnader som sveja på likvagnarne. Men nu spredo de prålande förgerne och de spelande Jjusstrålarne ett hånfullt leende öfver dödsbädden — eller heldre, det förebildade det gudomliga ljuset, det var himlens frid, som göt sig kring den döendes sista stunder. Sofias bufvud hade nedsjunkit på den kudde, från hvilken det aldrig mer skulle uppresa sig. s När furstinnan först hvilade på denna kudde, voro bennes tinningar feberheta, och hennes bjerta slog äfven då plågsamt; hon sof endast ep bögst orolig sömn och vaknade ofta vid midnatt, med ett ångestskri på läpparne och med fuktig panna; med ett och samma förfärliga ljud för öronen, och en och samiia dt förliga syn Fö