Aftonbladet – 24 oktober 1842, sida 1

Hon hade alltjemt låtit sin hand hvila i bans, hon hade fört bonom till dörren, den bon sjelf öppnade, Ö:verraskad, besegrad, lydde grefven mekaniskt; men han dröjde vid, tröskeln, då ett lätt buller nådde hans uppmärksamma. öra. Han sig åt det håll, hvarifrån det kom, och från en af balustraderna af det bugtande galleriet syntes ett ansigte blicka fram. Det var blott en skymt, det eaktadt igenkände han de ilskna och dock fina ansigtsdragen och det svarta håret af en furstens favorit. Genast kände han mnödvändigbeten att aflägsna sig, under det Sofia Jutade sig, hvit som en ande, och nästan liflös, mot paneler. Farvällo hviskade hon, mwfarväl, grefve Köningsmark, för evigt.n Orden hade kpappast hunnit sväfva öfver we bleka lipparne, som svagt rört sig för att uttala dem, då hon såg golfvet öppna sig under Köningemarks fötter. En lön!ucka, som med afigt blifvit lemnad oläst, hade gifvit efter för hans tyngd; han försvann, — det götbiska galleriets pelargårgar genljödo at eit ångestfullt dödsskri. Sofia sprang fram; en naturlig instinkt, en känsla af fesa, förmådde henne att skygga tilbaka från den svarta afgrund, som sapade vid bennes fötter. Djupt ner i mörkret såg hon glitter 2! juveler, hörde en låg klovan, och derpå vardt allt tyst, tyst som i frafven. Hon kastade en förtviflad blick mot himlen, och störtade framåt, dit upp, dit ned irrade hennes bindöende tanke, då bon i detsamma hejdades f ett fint väsen, som kastade sig sjelf mellan henne och djupet. Mimmi hade räddat sin berrskarinnas lif.