Aftonbladet – 24 oktober 1842, sida 1

eogel, Se blott på mig; se blott på mig med dessa sköna ögon, hvilkas ljus kommer mig at! iro på himien.n aTystn, bad prinsesan, ajag har redan hört ei alltför länge. Maka och mor, eger jag icke er känsla, hvaröfver jag kan förordna; jog har icke sjelf bestämt öfver mitt öde, men jag underkastar mig Guds vilja. Sir, ni måste nu lemna migX Och vill ni uppoffra mig, ropade han lidelsefullt, för dessa fantomer, dessa pligter — kalla — fåfänga.n Mitt eget hbjertan, svarade hon matt, asäger mig, att de hvarken äro kalla eller fåfänga Annu en gång ber jag er — lemna mig!, aJag tan icke. Besinns,-. Sofia, ol låt mig kalla er så, innan ni bortvisar en så andlig kärlek: — besinna, att: ni aldrig skall åter bli så tillbedds, och han tryckte den kalla, maktlösa hand, han ännu höll i sin, till sitt hjerta. Furstinnan stod för några ögonblick en förtviflans lefvande afbild; hennes panna var fuktig, och hvarje skymt af lifsförg hade dragit sig hort från läpp och kind, och oansigtet syntes ännu mer blekt met då gyldne massor af hår, som nedföll omkring det, en kenvulsiv rysning af ångest skakade hennes hela väsen, men henne: beslut var faitadt. aGrefve Könpingsmark, sade hon med en lg undertryckt, men beslutsam ton, jag vill be känna för er, att jag är ännu mer klandervärt och olyeklig än ni; men den, som hört denn: bekännelse från mina läppar, bör icke höra mera Morgondagen, boppas jag, skall finna er på väger från Hannover.a