Aftonbladet – 24 oktober 1842, sida 1

Sofia hade blott qvianors svar — tårar, bittra tårar, att gilva. aGråt icken, hviskade ban, i det han steg upp och fattade hennes hand, sjag kan icke sörja, de jag ser er. Ol visste ni hvad det är att bli salig genom en blick! — O! se på mig, älskade — låt mig höra ett ord, ett enda —: hvad du vill; blott jag hör din röst. Sofia stred med en rörelse, som icke ville låta betvinga sig, hennes hjerta slog, tills det qvifde hennes röst; bennes läppar rörde sig, men ljudet var oförnimmeligt. eHuru skön du är, men hur blek — är du olycklig äfven? och ban fäste sina stora, mörka ögon vid hennes. sJag kunde tala för dig om timmar, långa, förfärliga timmar — men jag har förgätit dem nu — skall jag ofta, som nu, fö gäta dem? Sig mig, älskade, får jag icke stundom återkomma? Säg mig att jag för det.n aNej! hviskade furstinnan med en kall rysning. sÅr du rädd? ropade trefven med en lätt krökning på den trotsiga läppen. aVill cu icke?, tillade han med en mer bedjande tor, avill du icke våga litet för min skull? Förlåt mig — men jag älskar dig så oändligt, att jag Ull och med hoppas — aHoppas!, upprepade hon med en egen brytning i rösten, boppasi, aJan, fortfor Köningsmark, avore jag älskad af er — skulle allt synas mig möjligt. AL:t, utom brotts, sade furstinnan, som syntes sansa sig vid Jjudet af sin egen röst. aBrott! afbröt grefven, edet är intet brott i den dyrkan jog egnar åt er, såsom åt min goda