Aftonbladet – 22 oktober 1842, sida 3

som kan sägas till försvar för ett system, som åsidosätter kärleken och tillgifvenheten, och der till och med det ömsesidiga tycket, — kärlek är ett långt heligare ord, — der sjetfva tyckets tillvaro är en slump, som vid. sammanokningen icke tages i betraktande eller ingår i beräkningen. Sofia var oändligen fin, estetisk och qvinlig till sin natur; hon skulle under alla omständigheter funnit sig lycklig, om hon blott funnit sig älskad, Möda oeh omsorg skulle hon hafva Jindrat, sorgen skulle hon hafva delat, allt utan knot, hade bon blott fått kärlek derför. Hvad kärlek utan hopp är för ett fantastiskt ting, hur den omskapar en idealiserad existens, endast, ack! för att så mycket bittrare återvända till verkligheten. Sofia drömde sig en liten, enslig ö, fjerran i något söderhaf, och hon och han dess enda invånare. Ett lätt buller ryckte henne ur sitt drömmeri, och bon biet varse grefve Köningsmark kniböjd vid bennes sida. Ett ögonblick var nöjet af hans närvaro den allrådande känslan; lemnande sin ena hand i hans, betäckte bon med den andra siaa ögon och gret häftigt, Hennes dröm syntes med ens förverkligad; hon frågade icke huru, hon blott kände att ban var der, och att hon var outsägligt lycklig. eSofial min sköna, min älskadel, hviskade grefven, men hans röst bröt förtrollninges; hon andades, liksom för att insupa dess välbekanta musik, men lju! som den var, väckte den benne dock till medvetande af daras veriliga ställning. alrefi e Köningsmarky, sade hon och steg upp, men hennes läpp darrade, då hon talade, ani är en främling på slottet och känner måhända ej plägsederne der. Jag kan icke gilla ert inträde här — jag nödgas bedja er aflägsna er. (Slutet följer.)