Aftonbladet – 22 oktober 1842, sida 2

a —JLA 0 VV fagra ansigte och dess rosiga leenden. Lifvets verklighet och allvar låg nu deröfver: Mormor är sjuk och sängliggande,. sade barnet. Vi skola gå in till henne, svarade Sofia, som följde sin lilla ledsagarinna till en scen, om hvars eländiga beskaffenhet hon icke på förhand bade kunnat gjort sig något begrepp. Det fanns blott ett rum i den torftiga koja, genom hvars bräckliga väggar och tak regnet inträngt, och solen nu smög fram med ett nyckfulit och onaturligt sken. Ena hop af falnade bränder molade på härden, der en solstråle, som föll i, rak riktning, utsläckt elden i de få murkna träd, som lågo der. En träpall, en defekt karmstol och ett trefotadt bord voro de enda möbler, der funnos; sängkläder funnos der ej; och den döende qvinnan låg på en stråbädd. Sofia studsade tillbaka — gastlikt var det ansigte, som mötte hennes lick. Mimmi sade, att ni skulle komma, sade qvinnan med dof röst; sjag kan nu dö i frid. Kurfurstinnan — ty hon var nu Georgs af Hannover gemål — knäböjde vid sängen. Gol(vet var smutsigt, och Mimmis små fötter lemnade spår i dammet. Den rika drägten blir smutsad, mumlade gumman, men hvad sen. Milady, pi är blekare, än då jag sist såg er. Jag känner sorgen alitför väl, att icke genast förstå dess tecken. Någonting på er panna hånar den verdsliga ståten; men detta är ett tröttsamt lif; köld, bunger, kroppens — bjertats plågor vidlåda det: och den fattiges koja är icke den enda fläck, dit kärleken icke tränger. Jag dör, milady, och