Aftonbladet – 22 oktober 1842, sida 1

öfver det gyldne håret, som i naturliga lockar nedföll öfver barnets solbrända hals. Ni vet icke huru det kommer sig, muttrade len gamla, nej jag kan alldeles tro det, hka så itet, med förlof, som ni vet hvarifrån hundra ndra infall komma; men uni må alltför gerna ha flickan Om ni tycker om henne. Jag är sanska nöjd med att bli af med detta huskors. Godt att jag gamla stackare förmår arbeta för mig sjelf; och jag förmodar att ni vill betala mig litet för hennes tjenst; jag är gammal och fattig.n Gernz, gerna, ropade prinsessan, i det bon hastigt lösgjorde en broderad börs, som hängde vid bennes lifgördel, samt tog några guldmynt derur och gaf till den gamla gumman, hvilken utan tacksägelse mottog gåfvan, höll den nigra sekunder mot solljuset samt släppte den dereter i sin vida kiolsäck. Låt nu barnet stiga huru hon vill; Mimmi, har du lust att följa prinsessan ? Till svar lade barnet sin hand i sin nya beskyddarinnas och blickade leende upp i bennes ansigte. pDen som tiger, samtycker, sade Sofia, ty det var prinsessan af Zelle, kurfurstens af Hannover trolofvade, som nu stod framför dem. Hon skall vara mig följaktig, och som wvi dröja här tre timmar innan vi fara, kan jag hinna att få passande kostym till henne; och böjande sig ned, benade hon det ljusa håret i pannan och kysste den lilla flickan, med nästan likaså barnslig förnöjelse, som den Mimmi sjelf visade. Men Sofia var också ett barn, och bennes skönhet var af ett barnsligt slag. Kinrden blomstrade och munnen var rosenröd, och de klara