Aftonbladet – 22 oktober 1842, sida 1

Blicken, sättet hos der talande rörde gumman, och det bistra uttrycket i hennes ansigtsdrag veknade och antog en djup sorgbundenhet. Det var jag som hade orätt, ropade hon. pJag borde hafva tackat Gud för det den faderoch moderlösa funnit ett stöd. Ringa har jag att gifva henne, men en gång då jag är borta, måste hon förgås i nöd. Så tag henne, då, milady, jag kan dö ensem;, och den gamia vände sig bort och började spinna. Men printessan såg att der summo stora tårar i ögon, som voro för stolta att låta dem falla ned. Skall jag lemna henne hos er?, frågade Sofia. Nejl genmäite den gamla, och barnet, som nu förlorat hoppet, gömde sig nästan helt och hållet i prinsessans klådning. pSer ni icke, att barnet smyger sig intill er, en främling — till er, som bar ungdom, skönhet och rikedom, hvilka förmåner den barnsliga instinkten lir henne att hålla sig fast vid; tag henne med er, hon må lefva kräsligt och draga fina kläder; af mig bar hon föga anppat att vänta än hårda ord och srubbor.s Ännu en gång tog hon sin tillflykt tll sitt bjul, men striden var för hård, och den arma gumman brast ut i hög gråt. Scfia hade väl föga könnedom om menskliga eländet, men det älskande bjertat slog varmt inom henne. Hona tog Enge!rieds hand, dock sade hon ingenting, ty hon var ännu helt ovan vid en tröstarinnas kall; men det deltagande, som framlyste, var nog. Ni vet icke, sade den gamia, besegrande sin rörelse på ett sätt, som blott det starka sinnet förmår, lifvets värsta elände är fattigdom. Lifvet har många andra, men intet som kan jem