Aftonbladet – 22 oktober 1842, sida 1

ögonen sågo ut, som om de aldrig varit skymd: af något djupare mörker, än den lätta sku;ga som de långa ögonhåren fällde öfver deras blås glas. Det var ett ljuft ansigte, ett ansigte som vittnade om lycka och sällhet, och det var ickt underligt, att Mimmi såg derpå med hastigt upp spirande förtroende och plötslig kärlek. Stac kars barn, hon hade känt bunger, köld, hård: ord och vredens siormilar. Henres lifs smi fröjder hade alla blommat inom hennes ege hjerta. I barnets hjerta bygger glädjen gern: sitt bo och trifves der, äfven under stormiga ti der, gerna. Så, att hon vill lemna mig — hennes mo der gjorde på samma sätt,, sade den gamla qvin ran, voch ni som är rik — som är hård — tän ker ni att xsin ålderdowas tröst kan fråntaga mig med några fagra ord och några guldstycken Föga kan ni föreställa er, huru sorgligt det bli att sitta ensam under detta gamla träd; me lika godt, alla äro lika otacksamma. Jag ve cke hvad förbannelser äga för mak, jag skal ha god tid att uttala dem under vintrens öds Iga qvällstunder. Sofia häpnade öfver den gamlas häftighet, oc! Mimmi smög sig darrande tätt intil prinsessan rob. Eit ögonblick tvekade hon, men den fruk tan, som afmålade sig på barnets ansigte, gjord: henne beslu!sam. Icke ville jag bedröfva er, sade hon me: mild, ljuf röst, jag förhastade mig då jag ba: er om, att förtro ert barn åt en fremling; me: jag ville vara så öm mot henne, och måhänd: hon kunde säga mig huru jag skulle kunna bi stå er på något sätt.