stad, till sin dotter och måg, hos hvilka hon vill tillbringa sitt lifs aftonstund i frid och ro. Så fort jag fått reda på dessa omständigheter tog jag ganska nöjd och belåten afsked af mins vänner samt ämnade begifva mig på återvägen. Jag gick til krogars, hvarest kommande och farande vanligen stannade för att beta, hvarföre stället ock fåt: namnet Talavid., Med betandet gick det så til!, att när hästarne voro mätte och bland långt förut, voro körsvennerna gemenligen fulla. Såsom vanligt, var nu den lilla rödmålade stugan omgifven af histar, kärror och bönder. Jag vet icke huru det kommer sig, men sådana ställen hafva alltid ett visst otrefligt utseende, Så förhöll det sig ock med detta. Stugan lig alldeles invid landsvägen; på planen der framföre var gräset helt och hållet bortnött och förtrampadt, och omkring det gle:a skrank, som begagnades att binda hästarne: vid, grymtade några onosliga fyrfotar och rotsde i bynket. Es bel hop bönder svärmade kring uförstug-isten eller svalens, som bin kräla på flustret af en kupa, och en Jjushårig, snuskig Piga sprang der med ett dryckesstop i handen, melizn källare och stug2, com ena perpendikel: Största delen af ppan, som blifvit tagen från Gunnar, utgjorde zu en enda stor hummelgård och der bortom lig en dverglik tallskog, som begränsade utsigten på alla håll. Hör hit, min gubbe, vill du ekjutsa du?, frågade jag en långlifvad landsbonde som stod och vred sig i solskenet bredvid en förspänd kärra samt då och då med pskan snörtade till de nörgångne fyrfotarne, som sprungo och grymtade kring åkdonet. Ni-nä-nä dädå vet jag just iiinte dä, svarade han mei det o