jemna och egna i dialekten, som utmärker in vånarne i denna provins; samt stolt i medvetandet att kunna få säga nej till en dylik begäran af en herreman, kunde han icke neka sig nöje! att drifva litet med mig, genom att i möjligaste :3ngsta hålla mig i ovisshet om mitt öde. Oaktadt alla dessa osvikliga tecken att misslyckas, upprepade jag ändock i en bevekande ton min begäran: Åb, du skjutsar mig väl, åndå, kan jag tro?x Nå-nä-nä dädå trojja iiinte ja gör, inte. Hur så då?, Nå-nk för sisisi då ä på då viset, att jag skjussa inte på dä hålletia Iäte?n Nå-nå för dädä å på det viset att jag bor i Vi-bylo Men du kunde ju — Ja-ja-ja tröja; köre rätt te Tälge ensammen!, Och nu pöste han allde!es ofantligt, sköt ut underkäken till ett högst maliciöst grin, klef derpå mycket förnämt upp i kärran, satte sig som en riktig kaxe midt i sätet, gaf ett piskrapp åt kraken, som dervid slog upp hufvudet och den zära tre tum långa luggen i vädret, och for triumferande af. Jag såg mig om efter en nan lägenhet och fick snart teg uti en pinaret och en något medgörligare kusk, så att jag kunde fortsätla min resa. Under vägen språkade jag med min körsven om innevånarne i E:vbo och yttrade min glädje öfver enkans glada utsigter att få affaderne på så god fot. Vi få nog se hur då går mä då, san, mente min kamrat, och såg dervid så tveksam ut,