Aftonbladet – 18 oktober 1842, sida 2

deldta armåens marcher till och från möten, och det bestämda portionspriset 42 sk. Bio, ehuru det genom berörde 7 blifvit bestämdt att med 2 sk. 7 rst. å hvarje portion minska nya mötesfondens utgifter, hvårigenom inqvarteringsgifvare i alla de län, der markegången öfverstiger 12 sk. Bko, förlora den dem af Ständernea anslegne fyllnadsersättningen. — Uti Leipziger Allgemeine Zeitung, som 0ota innehåller här okända kuriositeter från Sverge, lästes nyligen ett verkligen på sitt sätt utomordentligt intressant medelande från Christianiz, som man likväl har mycket svårt att anse för annat än understucket. Der är efter uppgift ingenting miodre än ett bre! från H. M. Konunger, som af presidenten Löwenshiold skall blifvit före Storithingets upplösning i sistl. September upplist i en samling, bestående af presidenterne och flera ledamöter af utskotten, och innehåller ett slags motivering af orsakerna hvarföre konungen ständigt förnyat sina propositioner om det absoluta veto. Det säges nemligen uti ifrågavarande förmenta bref, att Hans Maj:t städse kommer att betrakta det absoluta veto sårom frihetens och den norska oafhängighetens palladiump, att H. M. begär detsamma p,iecke för sig och sin familj, utan för Norges eget bäsa.x : Den tid varder kommande, heter det vidare, då Nationen skall öfvertyga sig om att ingen stabilitet sifves, annat än genom statsmakternas riktiga fördelning. Frånvaron af jemvigt kan icke länge fortfara, cch endast uti det politiska lugna, den laglydnad och den fosterlandskärlek, som för närvarande utmärka Norrmännen — och jag må tillägga, min egen fortfarande sorgfällighet — får man söka orsaker, hvarföre vi hittills icke blifvit oroade af någon conflikt. Vi vilja icke smickra oss med det tomma hoppet, att det ständigt skall så förblifva. Jag hoppas att den nuvarande generationen, tacksam för den lycka och det lugn den njuter, aldrig skall missbruka dem; men man skulle hoppas för mycket om man inbillade sig, att det Norrska folket skall mer än så månget annat folk undgå den politiska indigestion, som en beständig medgång plägar föran!eda. Då är också den stund inne, då men har att befara de anspråk, de intriger och de ränkor, som af intet annat än ett absolut Kongligt Veto kunna hållas tillbaka. Fastän jag således fortfar att på denna fråga lägga samma vigt, och ehuru jag är långt ifrån att dela de förra och det nuvarande Storthingets motiver och farhågor, som förmått dem att afslå min proposition, så har jag dock trott mig icke böra denna gång förnya den, hysande det hopp, att allmänna opinionen skall slutligen öfvertyga sig om, att icke den ringaste afsigt är för hand, att vilja inskränka national-representationens attributioner. Man ser af ofvanstående, å ena sidan visserligen att åsigterna hufvudsakligen instämma med dem H. M. måste anses hysa, då han ständigt örnyat sin proposition, men hvilka det Norska folset hittills icke visat sig i ringaste min dela, då ej en röst höjt sig till bifall för förslaget. men å andra sidan förefianes i redaktionen af brefvet så föga likhet med konungens skrifsätt, att mycket tvifvel om äktheten måste uppstå. I synnerhet är uttrycket om den politiska indigestionen sådant, att vi svårligen tro att konungen nyttjat detsamma. För öfrigt bör man ej förbise den väsendtliga omständigheten, som ej vidröres i skrifvelsen. att konungens veto i Norge verkl gen är absolut för sex år och att den der indigestionen, om den förefinnes, uader loppet af nio år har tillräcklig tid att sätta sig. --— rn——