Na att begge sönerne skulle bli döde utan manliga bröstarfsingar, så skulle fideikommisserne gå till dottren Anna Sophia, att af henne besittas i hennes lifstid, men efter hennes död gå i arf till samtliga avfvingarne. Man vet, att ett testamentariskt förordnanvde är en lagstiftning för sig och oberoende af annan allmän lag, utom hvad angår formen. Vid pröfoingen af ett testamentsförordnande måste således testamentets lydelse och deri uttryckta mening följas, men hvad !ag i öfrigt om arfskap stadgar. Ty testamentet är här lagen, så långt det räcker. Der testamentet slutar, der tagar lagen vid åter. Nu hände sig att efter testatricis död allt verkställdes efter hennes yttrade vilja. Sedermera afledo dottren Anna Sophia och sonen Carl Reinhold. Den förras död hade ingen inflytelse på sönerne, men som Carl Reinhold dog utan manliga bröstarjvingar, gick hans fideikommiss vill Fredric Axel. Vid hans död tilllöll fideizommisset dennes äldste son Axel. Efter bonom brodern Fabian, efter honom hans äldsta son Axel och efter bonom brodern Hans. Vid den sistnämndes död, år 4839, utan bröstarfrvingar, fanns ej någon manlig bröstarfvinge inom grefliga Fersiska familjen. Sådant är nu sakans hela sasmmanhang. Man behöfver vara hvarken stor jurist eller djup tänkare för att uppfatta den. Att fideikommissstiitelsen upphört, då ingen manlig arfvinge är till, omtvistas icke här Den fideikommitterade egendomen måste således gå i arf, men till hvem? frågas det. Svaranderre yrka att då det är den sista fideilkommissarien, som ves, så måste hans arfvingar vara de sannskyldige. Käranderne åter yrka, att ezendomarne skola betraktas, som skulle de hafva tillfallit testatricis dotter, Anna Sophia, och böra gå till deining såsom arf så väl till hennes, som brödernes efterkommande. På upplösningen af denna fråga beror bela tvisten. Efter som frågan, oansedt den beror på domarens pröfning, blifvit dragen under allmänhetens omdöme, så må nu jemväl den del af sllmänheten, som anser mödan värdt, att i förtid inblanda sig uti enskildta tvister, döma hvad häri må vara rätt och skäligt. Fersiska arfvingarne, hvilka ej tillåtit sig någom beskyllning mot sine vederparter, för det de anställt denna rättegång, synas afbida med skyldig aktning för landets lagar och domaremakt sakens utgång i laglig ordning, och de böra kunna hoppas, att allasänheten, efter inhemtad kännedom Om sakens rätta beskaffenhet, åtminstone skall finna, ait också de, å sin sida, ej sakna anledningar, att söka försvara deras arfsrätt, utan att ställas af sine vederparter till mål för låga, egennyttiga afsigter, samt att genom sidoinflytsoden söka befrämja dessa och inverka på sjelfva domstolen. Den anda af rabulism, som går igenom de, uti vidlyftighet invecklade -framställningarne i Allehanda och det ordsvall, hvermed dessa kryddas, skulle i sanning vara förtjemte att tagas i serskildt betraktande, i fall meningen vore, att här ingå i närmare analys af den inflytelse på sjelfva saken, som dermed vill åstadkommes inför det allmänna vettets domstol. Men man tvistar ej bär om sjelfva saken: Den beror på pröfning af vederbörlig domåre för närvarande. Afsigten härmed är ingen annan, än att igenom några bidrag försätta den ellmänhet, hvars uppmärksamhet kärsnderne visat sig så -angelägne att väcka på denna sak, i bättra tillfälle att bedöma, hvilka skäliga anledningar käranderBa kunnat ega till offentlige utgjutelser, spftamde att nedsätta ellt moraliskt värde hos motparten, dömstolen och jemväl främmande personer för saken, hvilka förmodas vara nog djerfva att tänka, att svaranderne kunne hafva rävtvisan på sin sida. Detär besynnerligt; kärapderne höra till den klass i simhället, från hvilken beskärmelser itid och otid börss om det vederstyggliga af rabulismen. Det synes dock nu som skulle de sjelfve ej sky, att antaga den till sin bundsförvant. Huru skall detta förklaras? eller skulle det möjligen kunna förhålla sig såiden snöda verlden, att då något är i fråga, som rör det kära jaget och dess materiella intressen, så blifva alla, utan afseende på stånd och vilkor, mer eller mindre rabulister, allt efter som sträfvandet till det sökta målet förmodas kunna derigenom underlättas? Det vore dock väl, om något hvar ville behålla i minnet hved han läst i sin kateches: hvad du vill att andra skola göra dig, thet gör tu ock them, Tertius Inlerveniens.