Di öppnas väl den kärlek Som varit fördold för mig. Minns då den ädla gången Då vi vårt band hopknöt? Dwlofvade tro och kärlek Men nu hafyer du. det upplöst. När som klöckorna de klämta Sista timman för: oss slår Ack, om jag kunde med dig få följa Och med dig i bimlen ingå! Adjö, ädjö, min fader! Adjö, adjö, min mor! Adjö, du trolösa maka! Visst sörjer du din ros. Na slutar jag min visa Den sjelf jag diitat har Det gjorde jag för att roga mig I mina unga dar. : Den enkla, vackra melodien hadelängesea örklingåt, och Elin satt förlorad i egna betymnersamma tankar. I enac handen höll hot ännu visbladen, och -med dem andra stödde hon sitt värkande hufvud. Est doft slag pi rutan hördes detsamma. Hon for förskräckt upp och stirrade nåliös på det svarta fösstret, en dunlätt fladdråRrle rörelse mot glaset kom henne att förmoda, stt det var någon vilsen nattfogel, som, bländad at ljuset, slog på fönstret. Straxt derpå hördes några hårda slag, som flera gånger förnyades, hvarvid rutaa flög ut. Vinden rusade genom öppningen och den slocknande lågan i spiseln flammäde, för en kort stund, upp. Elin togsin postilla, för att dermed hejda lufivexlingen, då hennes hand i detsamma vidrördes af en varm logelvinge; hor: drog sig ovilkorligt tillbaka; nu syntes i öppningen bröstet af en spräcklig fogar. Klä hvitt! klä hvitt!, ljöd det — Elin sökte att schasa bort den närgångne olycksprofeten, men förgäfves, fogeln höll sig fast i fönsterblyet, bryste näbben mot karmen och upprepade sitt olycksbådande pElä hvitt! klä hvit! och åter