RT RE SK IE TNE ANS NAR bans föreställning, ej gerna borde kunna vinna inträde äfven uti uppkomne tvister om mitt och ditt emellan parter, hvilka ega anspråk på aktning för högre bildning och ädlare tänkesätt, så har han förskaffat sig tilldång på alla handlingar i målet, för gtt igenom deras granskning vinna upplysning, om och hvilka anledningar må finnas i sjelfva sakens natur, eller i något, som under rättegången förefallit, hvaraf det sätt, som käranderne valt till utfö rande af sin talan, kunde nöjattigt förklaras. Man har dervid funnit, att käranderne redan uti deskrif ter, som vexlsts i Hofrätten, gjort hvarjehanda utflykser, som inträngt på personligbetens område och alldeles icke bört till saken eller dess belysning. svarande sidan deremot är icke ett enda uttryck, en enda ordställning begagnad, som röjer annan afsigt, än att söka gifva skäl för de åsigter, under hvilka de hysa den förmodan, att deras sak är rättvis. Sedan Hofrättens dom fallit till svarandernes fördel, hafva de med resignation afbidat den tid, då högre rätt komme att yttra sig öfver Hofrättens domslut. kärande sidan bor man ej åtnöjts med att fullfölja saken till denna högre rätt. Man har haft behof att tillika vända sig till en annan domstol, cen så kallade allmänna opinionen, och i sådant ändamål låta i Allehanda N:ris 489 och 492 detta år införa en species facti, okontrollerad af laga domstol och i flera delar olika med dem, som legat till grund för Hofrättens -domslut. Man förbigår att här upprepa det otillbörliga i sättet, hvaraf anförandet i Dagligt Allehanda innebär omisskänneliga spår i flera delar. Läsaren, som gör sig reda för hvad hanfordrar och förväntar af parter; om hvilka han tror, att de befinna sig vid en högre ståndpunkt af bildning och grannlagerhet, skall ofelbart finna sin känsla sårad af hvad der förekommer. Svarandernpe hafva, i anledning deraf, ej tillåtit sig annat än att låta införa Hofrättens dom i Aftonbladet N:ris 200 och 202 iår. Denna åtgärd har verkat lika med olja, som utkastas på det af elden angripna föremålet. En ny artikel i Allebanda N:o 228 har deraf hemtat nya anledningar, att göra beskyllningen, ej mindre mot Hofrätten, att hafva af partiskhet eller oskicklighet fällt orättvis dom, än äfven emot svaranderne, att aflåga, egennyttiga afsigter, och igenom medel, främmande för den rättsinnige, söka utestänga sina motparter från åtnjutande af deras i lag grundade rätt. Afven andra enskilde personer, hvilka ej bafva något att göra med tvistemålet, hafva blifvit påpekade på ett sätt, som tillfyllet antyder, att man ej är grannlaga om medlen; blott de kunna användas till vinnande af målet? Anmärköijngsvärdt är det redan, att sak, som är dragen under pröfnipg af laga domstol, just i den stund, då den beror på dess afgörande, framdrages för allmänheten, hvilken dock ej har med domslutet att skaffa, och det under. åberopande af andra skäl, än de, som finnas i handlingarne, och endast hos domaren kunna gälla. Men vore afsigten dermed, att derigenom åstädkonima eh så kallad allmän opinion till fördel för den sök, som förföktas, samt att igenomö dess inflytelie inverka fast och obemärkt: på den eljest oväldiga domaren, så är sådant lika förkastligt och föraktligt, som det är lyckligt för hvarje rättsökande i fäderneslandet, att der ännu finnas domare och domstolar, hvilka ej så lätt låta sig missleda från banat af rätt och sanning, vare sig af en så kallad opinion, som degens vindkast förmått åstadkomma, eller sf andra fölska profeter. Det må ej förlänkas någon, hvem han må vara, som är i god tro, att försvara sin rätt och sin sak, då ban dervid begagnar de skäl, som höra fill saken och tjena till dets upplysande och utredande; men om han är i god tro, om ban är rättsinnig, om han har aktning för sig sjelf och för andra, skall han ej tillåta sig attigenom utsväfningar utom gränserna för sjelfva saken söka förblanda sak och personer; och dessas efsigter och motiver, och Gud vet icke hvad, för att åstadkomma en samklang, verkande, om möjligt, på ovana öron till ett bifall, som annorledes ej stått att vinnas. Man älskar atttro, att käranderne må vara oskyldiga till hvad häraf kan hvälfses. å deras sakföräre, men det gamla ordspråket: kaka söker meka, kan härvid återkallas i minnet. Det må derföre bero på käranderne sjelfve och deras sakförare, att, i afseende på det otillbörliga i sättet för sakens utförande, dela med hvarandra, så att hvardera behåller hvad på honom sig kbelöper. Sjelfva saken, hvarom tvistas, är till sin beskaffenhet garska enkel. Enligt handlingarno består den deri: Aflidne grefvinnan von Fersen, född Wachtmeister, upprättade år 4747 och 4748 testamenten om sin .qvarlåtenskap, hvarigenom hon i allmänhet förklarar, att hon ville göra alla sina barn, nemligen sönerne Carl Reinhold och Fredric Axel von Fersen samt dottern Anna Sophia, lika rätt, och att, jemte det Anna Sophia blef hugnsd med hvad henne tillkomme, åtskillige af de öfrige fasta egendomarne skulle tillfalla sönerne såsom fideikommiss, ech efter dem deras manliga bröstarfvingar. I det fall åter, ETEN ESA RS EE TE FARS EE TONER TORNEN INO IEI