Suön, som föll i stor myckeabet, issvepte taflan emeilanåt i sina hvita hvirflar, men Elin blickade oafvändt åt sjöviken, der bönderne från Fristads-trakten brukade taga af vägen. En flock vandrare närmade sig ditåt, mena Kin såg nog, att Magnus icke var bland dem: ty han var högre än någon af dem, som tu syntes på stranden, och brukade gemenligen, — serdeltes på sednare tider, — gå ensam, sköjd fråa de andra. Snart blef luften derute så mörk, ätt fönsterrutan blott återgaf hennes egen bid, elden i spiseln och de höga gastlika väfstötterue. Hon vände sig då från bilden i rutan, den såg så sorgsen ut! och gick till de gamle, bemödande sig ått deltaga i deras samtal. Elin bebodde en kammare i loftet. Fönstret, söm vette ut åt ängen till, var beläget på gafveln och hade små rutor med infattning af bly. Vid detta fönster satt Etin denna samma afton; hon hade framtagit några små presenter; som hon fordom fått af Magnus, och dem hon nu under en sorglig tystnad betrattade. Bland dessa fanns ock några älsklingsvisor, dem hon ofta brukade sjunga, då ingen hörde derpå. Nu vaide hon ea der i orten mycket bekant och omtyckt kärleksvisa, den hon sjöng med heit låg röst, för att icke väcka de gamle nedunder: Ack hur kan jag vara nöjder, Ack hur kan jag vara glad! När bjertat till oro sig böjer Jag bar allsingen glader dag. Alla mina glada dagar De ha förvandlat sig, Den vännen som kärast jag hafver Han har nu förgätlt mig. Ingen dyrk och ingen nyckel Kan uppläsa dotta bröst Iogen menniska på jorden Kan gifva mig någon tröst. När som himlens klockor ringa Sista timman för mitt lif, t