och tala med honom, hon hoppades-att då kunna upptäcka hvad som gick åt honomp, men ett sådant tillfälie ville icke yppa sig. ;Han båller då icke af mig längre! tänkte Elin, efter han flyr mig så dem, och denna tanke förde en vuntrg fläkt in i hennes själ, der allt, bittit!s, varit himmelsblått och sommarvarmt. Hvem famnar utan smärta en sådan föreställning, midt i sina önskningars blomningsstund! hvem lemnar väl utan saknad ifrån sig ett stöd, kring hvilket ens tankar, känslor och förhoppningar allt setan barndomen slingat sig, och vid hvilket hjertat fastvuxit! Elin led också grufligt vid den tanken, att Magnus kallnat för henne. : Det kännes så tomt i hjertat efter en sådan förlust, man känner icke mer igen sig sjelf, elier de föremål, som, omgifva en — en mörk sky sänker sig ned öfver de scener, som nyss lågo i solglans framför oss, oc lifvet rullar från denna stund upp sin nattsida för oss. Duken, hvarpå hoppets och inbillningens färger framjollrat sina förlofvade landskap, usdanryckes, och med häpnad, och under dödstystnad, blicka vi ned på nattstycket i vår själ! Det var en söndagsqväll, Gunnar, hans hustru och Elin voro ensamme, Elin satt på väfstolsbrädet och blickade på det skumma vintriga landskapet derute. Det var ännu icke alldeles nedmörkt, och flickans klara öga irrade med ett sorgligt uttryck bort öfver den tillfrusna sjön. Talrika menniskoflockar hvimlade på det biå fältet, som här och der hade en mörkare fläck, som förrådde antingen att der var en vak, eller att isen på det stället var svagare, Menniskorna, som nu frestade det osäkra förrädiska elementet, kommo från en kyrka, som var belägen på några mils afstånd, söderut, der en s. k. läsare-prest uppträdt och med sina 3 timmars predikningar !ockade till sig en mängd åhörare från de omkrisg!iggande soecknarne.