Aftonbladet – 17 oktober 1842, sida 3

LANDSORTS-NYHETER. Sundsvall åen 43 Oktober. Resande berätta att under förra veckan har i Vesterbotten fallit snö till öfver 4 alns djup. Detta har förorsakat att d sista norra posterna hitkommit ett halft dygn sed nare, än vanligt. — Från Tronbjem skrifves, at äfven der snö och köld tillkännagifvit vinterns tidig: början. (ÅA. 0. S:) Hernösand den 45 Oktober. Den nu pågående marknaden här i staden har, såsom vanligt, hittill: varit åtföljd af regn och slask. Om ej för annst ätminstone för regnet, torde mången önskat att mark naden kommit långt för detta. Freqvensen är me delmåttig; matvaror, i synnerhet kött, som är ibland de förnämsta afsättningsartiklar, hafva stått till syn nerligt billigt pris. (H. P:) Fahlun d. 43 Okt. Alven vår stads invånars hafva tvenne gånger under förliden vecka blifvi uppskrämda af brandsigraler. Första gången förra Thorsdagen kl. 3 e m. hade elden kommit lös i jungfru Wikmans gård i Östanforss, såsom man förmodar, derigenom, att under bakning, i följd af bri stande tillsyn, brinnande gluggstickor nedfallit på golfvet, eller, såsom andra berätta, genom någon spricka på muren å vinden. Lycka var, först at vädret var så lugnt, och sedan att kyrkovärden Östlund, som bor midt emot och snart blef varse elden, hade vatten nyss uppkördt, äfvensom att en mindre brandsprata från det närbelägna silfververket genast fick begagnas, så att släckningen redan var verkställd, innan stadens större sprutor kommit till stället. — Andra gången, förliden Söndag omkriog kl. half 4 på middagen, uppblossade under temligen stark blåst eld i en skogsbacke ofvanför Lallarfvet; men den blef ock genast släckt utan allt behof af vidlyftigare släckningsanstalter. Någon eld förmodas derstädes hafva qvarlegat ifråa Lördagsaftonen efter några arbetare, som der varit sysselsatta med stensprängning för den nya fängelsebyggnaden. — Onsdagen d. 28 September drunknade i Dalelfven nära invid Tible by i Leksands socken trenne unga karlar, hvilka, seglande i en liten båt, -ej lära förstått att rätt sköta seglet, hvarföre båten kantrade och intog vatten. Karlarne, som fruktade att den skulle sjunka, hoppade då i vattnet, för att genom simning rädda sig; men, såsom det förmodas, någo! beskänkta, förmådde de ej att arbeta sig till lands, oaktadt de annars lära varit väl öfvade isimkonsten. Ts Rn am No ON tEesEEEEEE——-———-——-— — —