Aftonbladet – 17 oktober 1842, sida 3

ä ledt af dig. Jag säer ju bara som andra sag före mig. cEn ska inte härma ätter sånt prat.n aDu behöfver inte blyas för mig, Magnus jag vet nog huru det är att vara sorgsen i hågen. Då jag huggit mig i foten tre år sena, så var det inte bättre med mig hela tiden. Du minns fälle det der spektaklet? Doktorn drog ut mångideliga alnar af bälsenan . . . och till lyckta så . . .o här tog Pelle en mycket mystisk min på sig, och drog Magnus med sig långt bort i spisvrån, och surfvade i hastigheten en hel hop höflespånor med sig, hvilka slingade sig som ormar omkring stöflorne ; atill lyckta så fick ban lof ta till hellfvetes stenen, innan jag ble menneska igen! ... men, ser du, jag resalverade mig till. slutet, och tog mit homör igen, och har blifvit ytter kärjare både mot hustra och barn sedan dess. Friska kolejer bara, då ä mitt homör! Annu pratade Pelle en stund för den svårmodige Magnus, derpå sutto de sina goda 3 qvart under ömsesidig tystnad på hvar sin sida om härden. Klockknäppen och sprakandet i spisen voro de enda Jjud som fönummos. Bland allmogen strider en dylik tystnad ingalunda mot belefvenhetsreglorne, bondfolk känner ingen nödvändighet uti att fylla dylika tomrum i konversationen, hvilka hafva sina naturliga Orsaker; liksom all annan stiltje och hvila. En-värd eller värdinna kan tiga huru länge han eller hon behagar, utan att derföre anses brista i gästvänlighet eiler höflighet. Detta är ock en välsignad sed, emedan den befriar menniskorna från besväret att bråka ihop en mängd dumma, onö