Aftonbladet – 17 oktober 1842, sida 1

le båda gamla gingo på behörigt afstånd stilla och sedesamt efter honom, fram till byggningen. Nå, sade grefven då de kommit in på hans embetsrum, hvad är nu egentligen frågan om, era skrikhalsar, är det hultet, eller är det täpborna, eller skjutsen, eller årrendets, hels Både det och mera, herr grefve, svarade Gunnarmor käckt, och i det hon gaf sin man en vink att hålla sig tyst. Nåd grefven kan inte vilja taga ifrån oss våra joralappa utan att tillika draga af på årrendet, menar jag, det vore inte rättrådigt, nådi herrel, Åh dra —, skrek baronen, ond, men ändrade både ton och text, då hans blick i detsamma föll på den oförfärade lugna Gunnarmor, som. stod vid dörren ett par steg framom sin försagde fromme man, och ban af denna fiendens ställning fann, att han ingenting förmådde uträtta med sitt pock. Drag hit de der stolarne, säger jag, och sitten ned; godt folk, och låtom oss afgöra saken i godo och utan hetta. Det är just vår bästa vilja, nådi grefve; sali öfversten och vi kridde aldrig oss emellan, han var alltid så god och huld mot sina undersåter.n Hm, hmjy hostade grefven och trampade dervid otåligt med de stora jagtstöflorna under bordet. Vi hafva glömt nämna, att grefven aldrig uraktlät att utföra en viss liflig pedal när han exeqverade sin vwvredes fugor; så att, om man än icke hörde orden, kunde man nästan af föttergas rörelser ganska riktigt döma till oratoriets karaktär och beskaffenhet. För tillfållet utfördes -några takter solo-pedal, hvaruti