Aftonbladet – 17 oktober 1842, sida 1

gick, på att stlja sina dragoxar och Gunnarmor oade slagtat sina pålagskalfvar och några lam, samt dessutom tagit de bästa väfvarne, som Elins flitiga hand under året förfärdigat, och sålt alltsammans i staden för att kunna betala den äskade summan i förskott, på det att husbonden icke måtte bli för katigs mot dem en gång vid aflyttningen. Hml! sade Magnus då han fick veta förhållandet, ;hm, då ska j låta bli, far, oxa behöfva j möet vil. J kan så gerna låna det der af mig, dä har sig inte nödvändigt att styfra ligga här i boka utan gagn. Tag dem j, och lemna mig igen dem då j får vuret.s Tredje söndagen -efter grefvens besök på Elvbo: begåivo sig alltså arrendatorn och hans bustru i ofvannämnde ändamål på vägen till Micbelberg. Grefven höll en liten räfst på vedbacken med kusken, då deras anspråkslösa åkdon tågade upp till yttre gårdsgrinden. Han var således icke vid bästa humör, bad dem derföre dra åt sjutusan, han skulle straxt komma efter.w Gunnar och bans hälft sågo undrande på hvarandra; de hade alltför liten lokalkännedom angående grefvens distrikter för att tilltro sig på egen hand kunna söka upp det anvista stället, stannade derföre vid grinden för att gå förut. Det dröjde en rundan tid innan straffpredikan tog slut, ech icke förr än den, sina goda fem qvart, genljudat i stall och foderrum, ladugård, brygghus och bränneri, blef det åter litet lugn i lägret, och grefven trädde, rödmosig af vrede och ansträngning, ut på vedbacken, hvarifrån kusken Du visligen retirerat. Värden klef med sina stora elefontfötter förut, gården uppföre, och