Aftonbladet – 17 oktober 1842, sida 1

A, har han sina tankar där — det bar sig nte, ska j få spörja.n Hur så då, mår tro?s Elin är fattig hon, och Magnus tränger till medel, hau.s Nog ä dv fälle skralt för Gunnar, allt! de sa att han nu inte är gu för att lägga ut irrendet, utan att han är tvungen att sälga dragxa Och möet annat för att komma ut miet.s sArrendet ska väl inte ut före tia lell, och vi ha långt till varfedan. Grefven har hotat att göra dem olyckliga för husa-röta vid flyttninga om de inte beiala i förskott, se, han tränge la te styfra nu fast han inte vill ha dä bekänt — Talaren afbröt sig tvärt, gjorde en knyck pi bufvadet, liksom för att få hatten till rätta. Hm, hm, hostade den som stod honom närmast cch gjorde äfven en betydelsefull ristning på hufvudet och såg dervid högst betänklig och initierad ut. Dä ä i alla fall ynk om Gunnarstackarny återtog den förste, och jag ynkar både honom och bustru och flickan och allihop, som råkat ut för en sån husbonde. Dilra hössbönder är det sämsta som fenns. Gunnar och hans hustru hade imedlertid vari på Michelberg en söndag, två söndagar, för att få den utiofvade afskrifningen på arrendekontraktet. Första resan blef allsingenting af, emedan grefven icke var bågad den dagen, andra resan yrkade han att få arrendesumman i förskott och lofvade att godtgöra dem alltsammans sönda gen derpå förmedelst mildring af kontraktet. Gunnar grunnade följaktligen, såsom sqvallret