Aftonbladet – 15 oktober 1842, sida 3

råmareslaj, bara liten måttlig välfögnad! se så hål! till godo — nu kan det vara nog för den oa gången — sitten upp, gubbar, och åt fan ders med hela kramaset! Huj! god natt, er: krukerli, Och så satte den grefliga sviten af i fulittraf och eit högljudt skratt, mångdubbladt af ekot. skallade efter den genom skogen. Hvad tusan pkridde du med: grefven om Peile?, frågade nu Magnus den ilta tilitygade Pelie: Rang. Det kan du fälie gissa dig till, om du grunnar litet för dig, svarade denne. Jag har länge imnat honom aet här, och gått och lurat på honom, alltsedan han oförskyllandes påstod, att jag och grannas kolat här i skojen och sålt kofen i stan, d—en karnobelol aDst var då lygn ändtelia, intygade Magnus, och litet stryk är det minsta man kan ge en å förnäm herre i betalning för den oförrätta; jag tänker den gamle kroppen ska ussla sig i itia dagar efter det bär kalaset. Tänk, om inte du kommit så väl till lajs, och hjelpt oss till rätta! — du skall tro att hån kanifflade mig lite te äkta, när han drog mig i tröje-kraven utåt vägen. Men så gaf du hosom på tandklaveret, så att han inte glömmer det brådt, hi, hil Hi, hi, hilv skrattade kamraterna högst förnöjdt. Det var skada, alt inta pojkhvalpen var med och äfven fick litet till bästa; han är inte stort bättre än fadren; bara ormyngel alltssmmans. Hans tur en annan gång menade en af kararne.