Aftonbladet – 14 oktober 1842, sida 1

lentliga utseende, som om en omtänksam hus-bonle vårdade och ombonade dem. Mellan bräderne Då taken. framstulo sig små yfviga grästorfvor, iom med hvarje år tilltogo i omkrets, och skatolommorne viftade der sina blå hufvuden till stort antal. Väggarne. bugtade sig in och utoch at och in, och här och der måste en understucken trädstock stödja de svigtande knutarne. Nästan alla uthusen hade ett skröpligt utseende och lörrarne fingo gå bäst de kunde på blott el! sångjern. Kortligen, det såg ut, som man snart imnade öfvergifva alltsammans, eller heldre, och om icke några lefvande husdjur, som trifdes god! bland bråten, samt den ur skorstenen uppstiganle röken, förkunnat att stället beboddes, skulle man kunnat tro, att det redan var öfvergifvet, så Ödsligt och så förfallet såg der ut. Det va ett arrendehemman, och så husbonde gamla Gunnar var rådde han dock likväl icke om husen lika litet som om fräknebottnarne och åkrarnt med den väldiga senapen och blåklinten. Gunnar var, det oaktadt, just en hedersgubbe den ärligaste kropp som kunde gå i ett par skinn: pantalonger och grå ullstrumpor. Att skinn plaggen icke sträckte sig längre än till knäns ech der tillknäpptes med ett par sölfspännen och att strumporne voro Vvrångmaskade, faller a sig sjelf, liksom att tröjan, som tillhäktades med en, högst tvenne häkter, midt på bröstet, hade mycket långa skört, och att vesten, som gjorde förutbemälde skinnplagg sällskap, ett godt stycke, åtminstone halfvägs till knäna, var af rödrandigt ehoppetyg,, skuret på tveren, allt detta säger jag, faller af sig sjelf, som gamla gärdesgårdar.