Aftonbladet – 14 oktober 1842, sida 1

Ingen i verlden sjöng bättre än han den mycket ynkeliga visan, som drängen författat i bäktet: Statt stella du yngling och se dig väl före, Besenna att lefva hur farligt däd är.v och hvem var väl i stånd att spela en sådan polska med knäppningar, rasp, tvillingsoch trillingstoner, som Magnus, då han var vid godt humör? Med alla dessa egenskaper var han dock ingalunda hvad man kallar näsbög eller stursker, ej heller klädde han sig för mycket på moden, med ett ord, Magnus var just en klok och reel pilt, spelade sin fiol och höll Elin frarför allt kär. Man vet icke bestimdt, huruvida Magnus muntligen förklarat sig, eller om ännu blott ögonen förkunnat hvad som föregick inom henom. Detta sistnämnda torde vara troligast; imedlerlid hade den inbördes ömsesidiga tillgifvenbeten visat sig på flerfaldiga sätt. Ofta hade Magnus i kryddtäppan utvalt de vackraste blommor: borstneglikor, salvia, åbrodd och en stor, högröd pion, kryddqvastens drottning, samt ljusröda atusingar och det aromatiska mattram, och deraf bundit en enda, ingalunda liten bukett, den ban sedermera med leende min och batten i hand förärat Elin, då de på kyrkbacken, före guds:jenstens början, möttes åt. Han hade ock, vid flera tillfällen, då de träffats på marknaden i S—, bjudit Gunnarmor och hennes dotter på ett glas vuddevallan, och köpt den sednares kryddosa pinfullaf korianderpullor, samt skänkt henne åtskilliga vackra kärleksvisor, tryckte på J. P. Lundströms förlag. Elin, å sin sida, bade ock visat sin tacksamhet tillbaka: utom det att kon sömlagt kravatter af en hel halfaln sockerduk, som Magnus kostat på