Aftonbladet – 14 oktober 1842, sida 1

Seen äs eeses nere RN RR sine RR ÖR RENEE Gunnar hade ock en hustru, en dråplig gumma på sitt vis, och ingen förstod bättre än hon att sköta sitt hushåll,.sin väfstol och sin slända, och hvad karakteren beträffar, så var den af alldrabästa slag; egentligen kunde man säga om benne detsamma, som en hög magnat en gång sade om en viss hertiginna: chon var den enda karlen i familjen, — ty Gunnar var med all sin ärlighet en smula tafatt, samt alltför from och efterlåten, för att kunna taga sig ut som arrendator. Då jag gömt dottern Elin och beskrifningen om benne till sist, har jag icke handlat oklokt. Sockret i bottnen! har jag tänkt. Elin var en god, ung, vacker flicka, med nötbruna ögon och hår — en reslig och ledig gestalt, det hvitaste hull och en ansigtsfärg som mjölk och bär. Ingen var raskare i stugan, på fältet, i lagåln än Elin, ingen frommare, omtänksammare och huldare dotter fanns i Möckelby, eller ens i Möckelby och Grunda, — moderförsamlingen och anexet — tillsammantagne. Det föll sig nu så, att fastän Elin var så god och vacker, fick hon sig, det oaktadt, en fästman. Magnus Erson i Fristad, socknens förnämste ungersven, förste sångare och slöjdare, och som dessutom var sin egenn, hade länge utmärkt den vackra Elvbodottern, och ingen a! pastoratsboerne ansåg möjligt, att Magnus någonsin skulle kunna få sig en korg, ej en gång den rike och storståndige nämndemannen i — :om för sitt dryga sätt allmänligen på spe kallades alajmannenx. Magnus var, som nämndt är, mycket road af sing och musik, samt hade en förträfflig röst.