Aftonbladet – 13 oktober 1842, sida 2

Den unge mannen svarade intet, han förde anden till pannan, liksöm hastigt en id skulle ått upp för honem. — Skola vi fara? sade det sköna barnet. De stego ner; en vagn: väntade vid porten. det ögonblick. de stego upp hviskade Giulo några ord till kusken; vagnen rullade bort med fogelns hastighet. ? — Men hvart låter du föra oss, Giulo? fråsade Zorzina hastigt oroad. Denna gata går cke till teatern. Hela Brescia väntar mig på teatern, och nu äro vi på Podesta-gatan, nära din atelier. Han svarade icke; vagnen hade stannat; han fattade den i gas och blommor klädda qvinnan och bar henne in i en liten cell, hvars dör: han reglade. — Ack hvad skall Brescia tänkal sade sångerskan. Tio års mödor, Neapel i entusiasm, Bologna för mina fötter, Venedig ständigt återfordrande mig, mitt lifs ära och bemödanden, allt tar du ifrån mig! — Hvad gör det? Tre tusen händer skulle applådera dig och hölja öfver dig med blomsterkransar, men jag skulle icxe kunna safva i natt, jag skulle sönderslitas af svartsjuka, i det jag tänkte på, att så många andra förtjusades af din röst, af din åsyn, under det jag endast kunde njuta deraf i föreställningen. Men se här på staffletten denna ofullbordade tafla, martyren, den heliga Cect!ia. Bödlarne och torturinstrumenterna äro färdiga, men jungfrun fattas; du måste blifva denna jungfru, Zorzina, jag skall göra dig odödlig på denna tafla, dig, dina stora, mörka ögon och din blomsterkrans! — Men det är ett hån, Giulo. Du behöfver stt helgon, icke en aktris. Du behöfver lidander, jämmerrop; och jsg liknar snarare en staty af vällusten, krönt med blommor, höljd af äde!stenar. — Det skall inte hindra; bort med dessa rosor, dessa smycken, dessa garnityrer. — Men jag är icke någon kristen jungfru: ;e denna kungliga mantel; jag är Assurs gemil!l — Låt manteln falla! Bort med dessa nålar,