Aftonbladet – 13 oktober 1842, sida 2

rätt, kapten, det kan vara uog med denna historia. Drick! — Nej, jag vill inte dricka mer. Flaskan är älven tom, och det är dessutom redan sent; och om jag skall säga rent ut, så har den fördömde målaren så upptagit mina tankar .. hvar kan han nu vara? — Det vet han inte sjelf, efter hvad man säger; men han bör vara öfver allt, der ett minne eller en relik finnes af Zorzina. — Det är ganska bisarrt. — Ja, jag medger det; men hör på, än ett ord, en dag sade man till Giulo: Den officern Semiramis föredrog för er, på villa M-:-f32One fick af henne en ring, som han sändigt bär på sig) Från denna stund har målaren aldrig ct ögonblick lemnat ur sigte den man, som stal ifrån honom hans lycka. Dessa ord af mannen i kappan hade blifvit uttalade med långsam och hotande röst. Då kaptenen hörde dem, såg han i en hast den slöja sönderslitas, som betäckte hans ögon. Han sprang upp från stolen med en våldsam häftighet och utropade: — Ni är Giulo! Jag känner ändtligen igen er, er, som kunnat utgjuta Zorzinas blod. Det är fyra år som jag sett er fatala svarta kappa sväfva omkring mig likt ett mörkt spöke; men det skall b!i slut! Skaffa hit en värja från värdshuset och försvara er! I stället för svar sade Giulo (ty det var han): låt 038 snarare reqvirera en flaska till; kapten. — Hvad, icke nog med att ni är en mördare, vill ni också bevisa att ni är feg? Vägrar ni att korsa en värja med mig? Vågar ni icke slåss? — Slåss! Det vore öfverflödigt. Det vinet ni druckit hela par timmarna, var förgiftadt ! — — LupviG TrecK har blifvit alldeles lam efter ett slaganfall, hvilket anföll honom ett par dagar sedan han flyttat till Potsdam från Dresden, joch just då han skulle i musernas tjenst kunnat njuta en sorgfri och ärorik ålderdom.