Aftonbladet – 13 oktober 1842, sida 2

das af svettdropparna. År ni en egyptier, a! gamla tiden, och vill ni då förtaga det berusande vinet dess styrka genom er hiskliga mordhistoria? : o— Ville ni icke nyss veta Zorzinas öde? — Det är sannt; men hvem skulle väl kunns ana en dylik dram? — Litet tålamod bara, ni känner ännu bloti en fas af utvecklingen. Ni måste äfven lära känna den andra. — Nej, jag vill inte mer höra talas om denna berättelse; den har redan förmörkat min själ. Jag hade kommit hit för att muntra mig en stund under vinrankorna, vid ett glas lacrymae Christi, och ni berättar mig en historia, så att håret kan resa sig på hufvudet. Nej, det kan vara nog nu. — Ni vill då inte höra huru Zorzina ble! kastad i hafvet? — Hvad säger ni? Denna gudomliga varelse, renare än den grekiska Venus ... — Sedan Giulo slutat att måla sin heliga Cecilia, och skickat taflan osignerad till museum i Brescia, nedtog han af korset den gudomliga varelsen vi talat om; han lade henne framför sig på en häst och red så med henne till stranden af Adriatiska hafvet, der han kastade henne i vattret. — Sjelfva Shakespeares blodiga snille skulle icke kunnat hitta på något så förfärligt. Den der Giulo måste hafva varit en tiger I menniskohamn. — Eller en stackars sjuk tok. — Ni ursäktar honom? — Jag beklagar honom. — Hvad har sedan blifvit af honom? — Det väcker medömkan. Att börja med kastade han sig in uti de mest otänkbara dårskaper. Kall och lugn, ehuru artist, hade han flera sångerskor till älskarinnor, än någon annan af hans ålder och vilkor. Han fann hos dem endast afsmak och förtviflan. Ständigt tyckte ban sig se Zorzinas bild, sådan bon var i den illa cellen, klädd i gas och blommor, ställa sig mellan honom och andra qvinnor. Men-ni;bar FR