Aftonbladet – 13 oktober 1842, sida 1

förvåning, började med höga rop kalla recettagerskan. Ridån ville aldrig gå upp; ropen och stampningarna fördubblades: förgäfves! Man började slutligen hvissla; man råkadei raseri; bänkar sönderslogos, man hotade att krossa ljuskronorna och speglarna. Efter en Gvärts timmas tumult gick ändtligen ridån upp, och man såg regissören långsamt framträda på :cenen och buga sg tre gånger. Nu var det tyst. Man har fåfängt sökt signora Zorzinan; sade han, signoran är färsvunnen., Förvåning och öfverraskning intog vid dessa ord publiken; dena skingrade sig tyst, utan! att veta hvad den skulle tänka. Imedlertid vandrade jag till min boning, mera dyster och stum, än? någon annan, och hörde änder vigenatt flere gissningar voro i omlopp angående hennes be:ynnerliga försvinnande. : Signoran har börjat få famvetsskrupler, öfver sitt profana lif; hon bar rest till Rom, för att taga doket. Signoran har intagits äf fruktan för det husliga lifvet; chon har räddat sig wil Frankrike, förklädd som smyghandlare. Signoran -har gynnat en österrikisk officer; hon bar blifvit mördad af sig trolofvåde. Ni kan begripa att jag lystråde till denna sednare gissning, som en häst, hvilken första gången hör trumpetsignalen på slagfältet; men förgäfves vände jag mig till den grupp; der detta berättades; ingen kunde säga mig något med visshet. — Och ni fick aldrig sedermera -veta något om Zorzina? — Nej, aldrig; blomman hon gaf mig vissanade till slut och föll sönder i smulor; men ringen hon skänkte mig har jag ständigt burit såsom ett ex voto på mitt bröst; den har aldrig l-mnat mig. Men hvad fan fattas er, hvarför rossadå ni foten på glaset ? — Ab, ursäktas! Jag tänkte på någonting bi