Aftonbladet – 13 oktober 1842, sida 1

— Hvilken fråga! jag ilade dit. i — Man gafi en fest den afton på villan; vår ni inviterad? i — Nej, jag smög mig in; men för alla möjliga händelser var min värja mitt piss. — Fortfar. — Salongerna och trädgårdarna, praktfullt illuminerade, täflade i glans med den stjernbeströdda himlen. En. lycklig massa af gäster uppfyllde villan och gruppen af promsnerande och ensamma personer, tvifvelsutan icke mindre lyckliga, smögo omkring i skuggan af alleerna. Men på de förres läppar så väl som de sednares sväfvade endast ett namn, — Zorzinas, den ryktbara sångerskans, som i. två år gjort Brescias förtjusning och dagen derpå skulle uppträda för sista gången, då det äfven var hennes benifice. Man hade rest hela:tolf, tjugu milen, för att höra och se henne. — Rätt så! — Föreställ er, just i det ögonblick jag inträdde, märkte jag på en isolerad terass en hvit klädd gvinna, md en blomsterkrans i håret. Hon stod orörlig, stödjande sig mot en marmorhalustrad. — Liksom Juliette, väntande sin Romåo. — Liksom Juliette, som ni behagar säga. Jag sick rakt fram till henne; ljudet af mina steg väckte henne hastigt ur sina drömmerier. — Ni är kapten Henrik? sade hon, med en röst så Jjuf, att eol-hirpans toner dervid skul!e tystnat. — Ja, svarade jag, det är jag, som icke kunat motstå det nöjet att se eder. Jag har smuit mig in bland hopen; jag har sökt er öfverlit, jag har funnit er och nu är jag lycklig. — Det är väl för er, sade hon altid med samAa röst; men i2g vet ej hvarföre jag darrar; det förekommer mig som jag begått en oförsigtighet, jilad: hon i det hon frigjorde sin hand som jz fattat... Om Giulo skulle öfverraska oss!